En stund i Saras huvud
Jag förstår inte riktigt varför allt som jag är inblandad i alltid ska bli så jobbigt komplicerat. Just nu känns allt som en sån riktig soppa... Känns ungefär som om någon allsmäktig utan sinne för etik och moral har tagit allt mitt förnuft. alla mina känslor, drömmar, ambitioner och mitt samvete och kört det i en jättestor, aggressiv mixer och sedan hällt tillbaka röran i mitt huvud och låtsats som inget. Suck. Kan inte livet vara lite mindre komplext!? Som med studenten; jag vill inte samtidigt som jag aldrig har längtat så mycket på en förändring i hela mitt liv. Jag vill ha kvar rutinen (åka tåg in på morgonen, stadsbuss, sega på lektionen, käka lunch tillsammans, sega igen på någon lektion och sen åka hem igen) samtidigt som jag absolut inte vill stanna kvar i mitt liv som det ser ut just nu. Vadå velig?! Suck, suck...
Så här innan slutet på vardagen som jag har haft i åtminstone tre år blir allt så konkret på något sätt, allt ställs på sin spets. Ska man säga något till nån, eller göra något som har den minsta anknytning till skolan så måste man ju göra det nu. Tillräckligt många separationer har jag varit med om för att veta att det inte blir så mycket av den där täta kontakten som man lovar att hålla...
Jaja. Panik får jag drabbas av någon annan gång. Jag orkar inte riktigt med det ikväll... Vad har jag gjort idag då?
Snabbversion:
Tåg in till Den Stora Staden, buss till Ryhov, blodgiving för att kunna leka vardagshjälte, promenad tillbaka till skolan, lunch, musik, massageprov. Japp, that´s my day. Jag har också till min stora förtvivlan ställts inför det faktum att Karl fick bättre än mej på matteprovet... Suck, suck.
Jag tog en promenad med kära Sara idag på kvällen för att få en uppdatering. Jag är verkligen glad för hennes skull, det är hon verkligen värd. Jag undrar om Anders är medveten om vilken supertjej han har fått tag på...