Mitt liv som Sara

Ibland blir jag inte riktigt överens med mig själv. Eller snarare kanske med min hjärna. Den bara maler på och tänker en massa saker som jag inte alls har lust att tänka. Jag försöker att liksom lirka lite med den och tänka på lite trevligare saker men det är ungefär lika dumt och lönlöst som att försöka dressera en geting - det blir bara värre ju mer man försöker. Inte så sällan önskar jag att det fanns någon liten avstängningsknapp som jag bara kunde stänga av hjärnan med. Särskilt när jag ska sova...

Det värsta med mig är att när jag har fått en idé på hjärnan så släpper jag den inte, nästan oavsätt hur korkad den är. Som igår till exempel. Jag fick för mej att jag skulle skicka ett sms till en som jag träffade i fredags. Eftersom jag inte hade mobilnr. så gick jag in på Eniro och tänkte att "man kan ju alltid kolla...". Jo, personen i fråga fanns med och jag skickade mycket riktigt ett sms. Smart Sara - inte. Om jag var lite nyfiken innan så blev det ju inte direkt bättre av att personen inte hade en aaaaning om vem jag var. Suck. Så det finns några olika alternativ och jag kan inte (min puckade hjärna kan inte) avgöra vad som är mest logiskt.
1. Fel nummer står på Eniro, kanske ett gammalt nummer.
2. Mottagaren kom inte ihåg mej, vilket i så fall skulle vara ganska tragiskt eftersom vi pratade en hel del...
3. Mottagaren kom ihåg mej men ville för allt i världen inte ha någon kontakt och låtsades alltså som om ingenting. Om det skulle vara så så är det nog inte mej det är fel på. Man kan ju faktiskt bara säga att man inte vill ha någon kontakt i så fall tycker jag.

Ja, så alltså vet jag inte riktigt om jag ska känna mej väldigt dissad eller om det bara var fel nummer. Suck igen.

Slutsats: Man ska inte hålla på och skicka sms om man inte vet säkert vem de kommer till.