Mitt liv som Sara

Söndag är det idag och det innebär givetvis att det är måndag i morgon och det i sin tur innebär jobb. Jag får sovmorgon, en välbehövlig sådan, men ändå. Kväll jobbar jag i morgon.
Jag har varit så trött på sistone, samtidigt som jag känner mig rastlös och otåligt. Jag vill ju att det ska hända något! Lite misstankar har jag om varför jag är så fruktansvärt trött, så när jag har fixat det kommer jag förhoppningsvis ha lite energi över...

Vi var i stan idag, jag, mamma, Kim och tyvärr båda mina syskon. De två tillsammans är ingen bra kombination, särskilt inte när man kör bil. "Men kör om då!" "Maten hinner bli kall innan vi kommer fram för Sara kör så långsamt!" (Vi köpte hamburgare på Max.) "Varför åkte vi hit?" Suck. Inte så sällan önskar man att de satt i varsin katapultstol...
Jag köpte ingenting utan var mest irriterad över allt folk överallt. Måste alla gå på A6 precis när jag vill göra det? Jag såg lite folk som jag kände igen men ingen tillräckligt mycket för att jag skulle prata med dem. Sen såg jag också någon som var grymt lik Anders, så lik att jag funderade på om det faktiskt inte var han. Jag tror nästan det, men eftersom jag bara såg honom på avstånd så blev jag så osäker att jag inte hejade. Men, men. Jag får väl fråga Sara. Det vet hon säkert.


Förresten, om det nu är så att du har snokat runt lite på min blogg så skulle det vara kul om du ville skriva en liten kommentar. Jag får inte så många sådana så alla nya är mer än välkomna!

Mitt liv är inte så spännande längre. Om det nu någonsin har varit det, det kan i och för sig diskuteras. Men ändå. Midsommarafton ska jag fira med min familj och Kim hos min faster. Jippie! Not... Men lite trevligt blir det kanske. Förhoppningsvis.
Under veckan har det som sagt inte hänt så mycket. I onsdags var jag ledig. Skönt! Men, eftersom mamma och pappa inte tycker att man ska slappa lite så hade jag självklart fullt upp. Jag och Carl målade lite, högst ineffektivt - men vadå... Jag åkte och hämtade Rebecca i Mullsjö och skjutsade henne och hennes kompis till Nyhem för att titta på kungen och drottningen. Jag tittade också men vi såg inte så mycket. Man såg att det var de men särskilt nära kom de aldrig.

Carl målar...

Lite senare på kvällen skjutsade jag mamma och pappa in till stan (jag kanske skulle börja starta taxiverksamhet?!). De firade bröllopsdag nämligen. Jag och Kim gick lite på stan och sen åkte vi hem och började kolla på Casino Royal. Den var riktigt bra, tycker jag, men vi hann ju självklart inte kolla klart innan pappa ringde och skulle bli hämtad... Som sagt, taxi kanske vore en bra idé...
När jag kom hem fastnade jag vid datorn, msn, och min plan med att gå upp tidigt trots att jag jobbade kväll på torsdagen fullföljdes inte.
På torsdagen gick jag som sagt upp sent, försökte röja lite i mitt rum, hämtade Rebecca hos sin kompis som hon hade sovit över hos, åt middag och började jobba vid halv fyra.

Idag har jag jobbat och ätit jordgubbar så att jag bara väntar på magknipet...

Nu ska vi visst strax åka...

Ja, så är det. Jag har varit helt omänskligt trött det sista. I lördags sov jag jättemycket, till och med någon timme mitt på dagen. Igår var jag sjukt trött igen, men det kanske berodde på att jag sov fruktansvärt dåligt under den natten. Jättejobbigt! Jag vill ju vara pigg och glad nu på sommaren. Dessutom har jag fått mer än tillräckliga bevis för att det är nu man ska leva livet, när man är sin "krafts dagar". Jag jobbar som jag tidigare skrivit på ett ålderdomshem och när man ser dem förstår man att man ska ta vara på den tid man har. Tänk om man själv sitter där en dag och tänker tillbaka på sitt liv och känner att det är en massa saker man skulle ha gjort som man aldrig gjorde! Jag menar, när man har problem med att pricka munnen när man äter och ett toalettbesök räcker för att göra en helt slut, då är det lite försent att göra allt det där man ville ha gjort.

Rätt imponerad måste jag ändå säga att jag är av en del. Inte så få kommer inom något år ha uppnått en ålder av 100 år... Det känns lite speciellt när man hör dem prata lite om deras liv. De upplevde 20-talet som ungdomar. Det är inte så många kvar i dag av dem som har gjort det.

Annars flyter livet rätt bra. Lite trött som sagt och visst finns det saker som jag måste ta tag i och saker som krånglar, men solen skiner ändå.

Inte länge fick jag vara ledig. Jag började jobba i måndags, 9.30 - 16.15. Det var introduktion, men ändå. Jag får betalt... Idag var första dagen jag gick bredvid och det kändes väl ganska bra. Det är tusen olika saker man ska tänka på och det är inte så lätt att ta in all information på en gång. Jag hoppas verkligen inte att de tror att jag klarar mej själv på måndag...

Jag känner mej så konstig ibland när jag är med de äldre. Ibland känner jag så mycket empati att det blir jobbigt, för att i nästa stund knappt bry mej... Lite läskigt. Inte för att jag låter det gå ut över arbetet, men ändå. Förhoppningsvis är det för att jag är så ny och ovan. Antagligen kommer det att kännas med naturligt om ett tag när jag har arbetat lite. Jag hoppas det.

Mina jobbarkompisar verkar trevliga i alla fall, en helt anna klass än de jag hade förra året. Visserligen hade jag knappt några då eftersom jag gick själv mestadels och var glad för en flugas sällskap. Det kan ha haft med det att göra.
Fast mina jobbarkompisar verkar trevliga, på riktigt. Inte bara när jag jämför med en fluga...

Hela tjocka släkten var som sagt hemma hos mej och firade mej, men framåt halv åtta-tiden var det dags att dra vidare. Jag fick åka med Dagge och hans bror in till stan, och Dagges bror var så jättesnäll att han skjutsade mej ända hem till Ernesto i Huskvarna! Det var jätteschysst tycker jag. Jag har knappt träffat Dagges bror innan men han var jättetrevlig.
Hos Ernesto var det förfest och nästan alla var där förrutom Oscar och Sofia. Tråkigt att de inte kom tycker jag, eftersom de sprang iväg innan jag hade kommit ner från lastbilen, så jag hade ingen chans att säga hej då... Men, men. Vi kanske ses någon mer gång i livet, vem vet? Kanske var det Oscars rädsla för baciller som gjorde det, jag var som sagt inte sådär superfrisk i fredags.

Förfest hos Ernesto

Hanna var på en förförfest innan hon kom till Ernesto och höll på att inte komma dit. Hon ringde mej när hon stod på en busshållplats någonstans och sa att bara ettan gick förbi där. (Hon var ju tvungen att ta tvåan till Ernesto...) Hon var kanske inte var sådär jätteklar när jag pratade med henne, och när hon släppte kommentaren som jag nog har sagt till alla; Men bussen kanske går förbi lite?! började jag undra lite. Jag sa till henne att ettan nog inte gick förbi lite, utan att det var bäst att hon frågade chaffören på ettan istället om var hon skulle byta buss. Tio minuter ringde hon igen, och sa, inte särskilt förvånande; Jag har nog kommit lite fel... Hmm. S: Men frågade du inte chaffören? H: Men jag åker ju buss gratis!
Jag tycker om Hanna ändå...


Ernestos balkong pryddes av det snyggaste lakanet... Jag var med och gjorde det faktiskt. Och visst finns det väl inget som är hetare än naturvetare?!

Efter lite trevligt festande hos Ernesto var det dags att försöka hitta till Folkets Park. Det var inte så långt att gå, men det tog en stund ändå. Väl vid ingången upptäckte vi att det var världens längsta kö... Suck. Som tur var kom vi in genom några andra grindar vid sidan av och kom på så vis in rätt snabbt trots allt. Några andra som jag pratade med senare på kvällen hade fått köa i en och en halv timme!
Inne i parken var det inte så spännande. Hela klassen splittrades och jag träffade nog inte ens en tredjedel av den där inne. Jag dansade lite, försökte umgås lite med de jag faktiskt träffade men mest av allt sprang jag runt och letade efter någon. Jag tror att jag på ett eller annat vis letade efter alla.

Det hela slutade med att jag stod där helt ensam. Dagge och Elin hade åkt och käkat pizza, Hanna ringde helt plötsligt och sa att hon var på Vätterstranden och andra klasskompisar skulle antingen på någon efterfest som jag inte hade lust och hänga med på (även om någon hade frågat...) eller skulle åka hem. Så jag stod där och väntade på min taxi: Kim. Han kom strax innan halv tre och vi åkte ner till stan för att skjutsa upp Dagge och Elin till Bymarken och skjutsa hem Hanna, Andrea och hennes kille til Habo.

Jag gick och la mej vid fyra tiden och helt plötsligt var min student över, och därmed defenitivt också min skolgång. Punkt.

Efter fotograferingen var det dags att gå till kyrkan för den "riktiga" avslutningen. Kristine kyrka är väldigt fin och det är grymt lätt att sjunga bra där eftersom det är så härlig akustik. När någon pratar därimot är det hopplöst att höra vad personen säger om han inte är överdrivet tydlig och det kan man minsann inte beskylla Almlöv för att vara direkt... Han malde på, och det var säkert ett jättebra tal, men ingen hörde vad han sa. Allt blev bara till en enda gröt. Stämningen var väl kanske inte heller sådär jättebra och koncentrationen var under all kritik. Jag menar; man börjar väl inte klappa i takt till de första stroferna i I remember love om man inte är på rikigt paryhumör?! Det var ganska många som var på partyhumör...
Stipendier delades ut och även motiveringarna var bara en blandning av olika ljud. Jag fick ett stipendie som delades ut till minne av en Amelia Eerhart (tror jag att hon hette...) för goda studieresultat och jag höll på att missa när jag skulle gå fram. Jag hörde bara Sara, men antog att det var mej han menade. Lite pinsamt hade det faktiskt blivit om det var till någon annan Sara. Hmm.
Oscar och Frida fick också stipendier, lite mer pengar än vad jag fick tror jag, men vadå? Jag är jätteglad för de 250 kr jag fick i presentkort på Akademibokhandeln. Någon sa att vår klass var den som fick ta emot flest stipendier, och det kan nog stämma. Erik fick något pris också och Skog höll tal, så nog var vi överrepresenterade där framme alltid.

Skog höll tal. Liknelsen "friheten är som tuggummi" kommer att sitta kvar ett tag...

Efter Den blomstertid nu kommer, Studentsången och Nationalsången var det dags att tåga tillbaka till skolan för att äta lunch. Norrahammars musikkår gick först och spelade Studentsången och några få gjorde ett tappert försök att sjunga.

Nästan framme vid ED

Lunchen var inte så mycket att hurra för; ett pitabröd med lite sallad, kyckling och kall sås. Snabbt skulle det ätas också så att vi hann upp till klassrummet. Vi hade egentligen inte bråttom eftersom vi skulle springa ut sist, men eftersom alla gick fårn bordet så ville ju inte jag sitta kvar där själv.
Väl i klassrummet var det dags för den pinsamma biten; att ge Bengt sin högst bristfälliga present. Vi samlade in pengar så att han och Elisabeth skulle få presenter för ca 1000kr - var! Elisabeth fick ett träd och stackars Bengt fick bara en t-skirt. Pinsamt! Jag hade kunnat offra mej att köpa nåt om någon hade sagt nåt. Jag tog förgivet att någon annan fixade det, men tydligen gjorde alla andra det också. Hmm.

Efter utspringet, som för övrigt kom med i JP dagen efter, försökte jag först och främst hitta min familj. Efter att ha hittat dem och nästan blivit strypt av alla blommor försökte jag hitta min väska, som Micke (musikläraren) höll åt mej under utspringet. Det visade sig vara betydligare lättare sagt än gjort eftersom Micke hade gått iväg. Suck. Dessutom blev det krångel med bergsprängaren som jag hade lovat att ta med mej eftersom den stod kvar i bilen som i sin tur stod parkerad vid Rocksjövallen. Pappa sprang iväg efter den och när vi kom till lastbilen hade de flesta redan klättrat på. Självklart fanns det inget eluttag på flaket och batterierna verkade inte funka så i slutändan blev det ingen musik alls, förrutom den "musik" vi själva skrek ut. Lite surt.
Rundturen i stan gjorde mej grymt svettig, törstig och betydligt hesare, men visst var det kul också. Dessutom fick jag något så oväntat som en pizza i huvudet. Tack och lov att den låg i sin kartong... Hanna lyckades på något sätt få en kille som stod utanför en pizzeria att kasta upp en pizza och jag fångade den så snyggt på huvudet (inte). Den försvann rätt snabbt kan jag säga - på sådär 1 minut var den uppäten.

När jag äntligen kom hem, efter sådär en timme i en varm bil (vi var inte de enda som skulle hem tydligen), dröjde det inte länge innan hela huset var fullt. ALLA var där. Hela släkten och en massa andra. Vi åt mat och tårta och jag fick en hel del presenter.

Min studenttårta. Visst är den fin?

Mitt plakat. Även jag har varit söt en gång i tiden...

Några av de blommor jag fick


På kvällen var det fest i Folkets Park, men nu är det dags för lite mat så:

Fortsättning följer...

Här kommer en, förhoppningsvis, kortfattad beskrivning av fredagen.

Jag inledde dagen med att åka 7.24-tåget in som vanligt och för sista gången. Jag hade faktiskt blivit erbjuden skjuts men jag kände att jag ville ta farväl av en snart treårig vana; åka tåg. Det var inte överdrivet mycket folk på stationen och tåget var nästan fullt, men det fanns en som jag kände i alla fall; Karl.
På stationen i Jönköping väntade vi en stund innan vi blev upplockade av Hanna och hennes pappa som skjutsade oss till Stam. Hos Stam var det nämligen champangefrukost med frukt, frallor, jordgubbar, juice och så självklart champangen. Vi satt ute på hans balkong och så småningom insåg vi att det skulle bli en riktigt varm dag... Det gick knappt att sitta i solen och klockan var inte mycket mer än nio!
Hanna, Bäckman och Sandqvist på Stams balkong

Fler glada blivande studenter på balkongen äter frukost

När vi hade varit hos Stam ett tag pch alla hade ätit och skrivit i mössorna var det dags att dra sig neråt Vätterstranden för fotografering. Bussen blev rätt full rätt fort när vi hoppade på...
Erik väntar på bussen.

Det var fruktansvärt varmt på bussen. Stackars killar! Jag höll på att dö i min tunna klänning...

När vi kom ner till Cigarren och Karl hade flörtat färdigt med två (!) tanter, 70+, var det bara en liten promenad ner till Vätterstranden där vi skulle fotograferas. Alla var sådär härligt svettiga och fräscha och man kände sig verkligen upplagd för att fotas... Not!
Lite fina bilder blev det ändå, i alla fall de som jag tog...

The gang; Pellan, Frida och Bea

Dagge, Bea och jag

Snygga killar...

...och snygga tjejer

Det var morgonen. Fortsättning följer...

Igår tog jag studenten. Slut på skolan, sista dagen på ED någonsin, sista dagen som en del av NVKE3B och sista dagen som elev. Det känns ganska overkligt faktiskt, jag kan knappt förstå att jag stod där med mössan på huvudet och skrek För vi har tagit studenten... så att min röst blev ännu värre än den var innan. Men, studenten har jag tydligen tagit och nu är jag fri. Eller ensam och utlämnad. Det beror på hur man ser det...
Idag känns det ganska vemodigt. Jag sa inte hej då till alla, folk bara försvann. Undrar hur många man kommer att träffa igen och vad som kommer att hända med folket.. Det är rätt svårt att föreställa sig vad till exempel Poya, Lovisa eller Hanna gör om fem, tio år. Det är rätt svårt att föreställa sig vad jag kommer att göra om ett år...
Jag grät inte igår. Faktiskt inte. Lite överskott av tårvätska fick jag när Bengt spelade den där student-låten som en avslutning i klassrummet, men mer var det inte. Det kanske beror på att det inte blev något riktigt avsked, eftersom alla var så utspridda i Folkets Park i Huskvarna.

Jag tar en redovisning för hela dagen någon annan gång. Jag är lite trött idag nämligen...

Hanna och jag vid Vätterstranden...

Jag är nästan aldrig sjuk. Någon gång om året kanske det händer. Det finns några tillfällen då man absolut inte ska var sjuk; när man gifter sig, första dagen på nya jobbet eller i nya skolan, på julafton, på sin födelsedag och sist men absolut inte minst: på STUDENTEN! Jag antar att det är just därför jag är sjuk nu... Snyft. Jag tycker ganska synd om mej själv faktiskt. Jag hade som enda mål att orka fram till studenten, och så blir jag sjuk en vecka innan. 
Jag vaknade i natt också med panik över att knappt kunna andas och fick såna hostattacker att jag nästan spydde. Det är inte så kul... Efter att ha klunkat lite hostmedicin, mjölk med honung och massor med vatten och snytit mej en gång i minuten kunde jag till slut slumra till lite. I morse inbillade jag mej att jag var lite bättre, men jag vet inte riktigt om det var sanningen, tyvärr. Suck. Jag ska superkurera mej idag och sen TÄNKER jag bli frisk. Punkt. 

Ja, om tre dagar är min tolv år i skolan över. Slut. The End. Det känns lite konstigt faktiskt, lite overkligt. På något sätt har jag ändå passerat både fasen då man bara längtar ihjäl sig till studenten och den fasen då man får panik för att den närmar sig och man bara vill gå kvar. Nu känner jag mej mest som en åskådare ungefär. Jag har accepterat att jag kommer ta studenten och har varken ångerst eller längtan. Inte än i alla fall. Antagligen kommer studentdagen vara en vanlig dag som bara svichar förbi den med, precis som alla andra, men förhoppningsvis kommer man att få många minnen.

Igår grillade vi lite med klassen. Vi hade en väldigt omfattande omröstning på klf:en på morgonen och resultatet blev väl ändå ingen riktigt nöjd med, precis som det brukar vara i klassen. Vi bestämde att vi skulle träffas i Stadsparken och grilla redan samma kväll, alltså på måndagskvällen. Det var rätt trevligt till slut.
Poya posar...

Senare på kvällen gick vi hem några stycken till Stam och målade lakanen. Det tog en himla tid... Jag hade tänkt att det kanske skulle ta ca en halvtimme sådär. Vi höll på till ett... Suck. Och jag som hade tänkt gå och lägga mej tidigt ju! Halsen blev bara sämre och sämre under kvällen och när jag åkte hem kunde jag knappt prata. Jag vaknade faktiskt framåt sextiden av att jag hade så ont i halsen och svårt att andas. Det var ganska jobbigt. Jag hade dessutom vaknat en gång innan under natten av en mardröm. Den var jättehemsk och jag var helt genomsvettig när jag vaknade. Otäckt. Jag minns inte precis vad den handlade om men det var något övernaturligt med en död gubbe och så var i princip hela klassen med också. Mysko, precis som mina drömmar brukar vara.


Mina coola klasskompisar

Många i klassen ska ut ikväll men jag tar det nog lugnt och bara komma på förfesten, eftersom jag helst inte vill vara sängliggande på min egen student... Det vore typiskt min tur annars, så jag skulle inte bli så förvånad, men man får väl göra vad man kan. Dessutom vill jag ju kunna krama Philip i morgon... Vi ska till familjen Snäll och fira min kusin som fyller fem i morgon nämligen.

 

Så blev den äntligen av; klassfesten. Jag vet att nårga betraktade min födelsedagsfest som en klassfest, men det var den ju faktiskt inte. I alla fall inte i ordets rätta betydelse. Klassfesten ägde rum ute på vishan (nej, inte i Sandhem) i Eriks sommarstuga. Riktigt mysigt var det faktiskt.

Stugan...
Karl fick ett snällanfall och skjutsade mej och Hanna till stugan (Ernesto åkte med från Jönköping), förvånande nog. Han var lite sen och eftersom jag har som policy att alltid låta folk vänta på mej så blev vi lite sena i slutändan, men eftersom somliga var ännu segare så var det lugnt.
Väl i stugan var det bara att sätta igång. Jag och Hanna startade upp med att skämma ut oss med att spela kubb. Jag fattade inte deras konstiga regler förän det var för sent. Inte för att jag tror att en större förståelse hade hjälpt, men ändå. Hmm.
Jag och Hanna hade samordnat maten och när det var dags att grilla tog vi fram kyckling och potatissallad. Det kunde vi ha väntat med en stund, visade det sig. Det var kö till elgrillen, och när vi väl fick på ett grillspett tog det extremt lång tid innan det blev färdigt. Att en propp gick mitt i alltihop underlättade inte direkt...

Hanna väntar på mat, Bea har redan fått sitt

Skog, Fatema och Romana

Lollo Grillmästare
När jag som bäst stod och hejade på kycklingspetten för att skynda på (det hjälpte som sagt inte) föll ett träd ner över vägen som vi hade åkt dit på. Jag trodde först att Romana skämtade när hon sa det, sen att det var någon liten gren som hade fallit ner men det var varken eller. Det var ett fullstort träd som blockerade vägen. De mest genomtänkta förslag kom upp för att lösa situationen så som att ringa till polisen och brandkåren, innan någon kom på idé att Erik skulle kunna höra med en granne. Varför springa över ån efter vatten, liksom?

Trädet som föll för oss
När våra grillspett väl var färdiga hade de flesta redan ätit upp så jag och Hanna njöt av den kulinariska höjdpunkten själva i kylan. Ja, det var ganska kallt, och kallare skulle det bli. Under hela kvällen kände jag att jag inte mådde sådär jättebra, med huvudvärk och viss antydan till förkylning. Då är det ju verkligen smart att sitta ute, verkligen. För det var vad jag gjorde, alldeles för mycket skulle jag märka på söndagen när jag i princip var sängliggande hela dagen.
Andra saker som vi gjorde under kvällen var att diskutera de mest absurda och kanske barnförbjudna (inte jag!) ämnen, skjuta raketer, dansa (om man nu kan kalla det för dans...) och sova så småningom.
Dansa, dansa...

Eftersom någon tog min sängplats som jag hade bäddat och gjort iordning åt mej var jag tvungen att leta rätt på en annan. Erik erbjöd sitt tält och jag fick låna både hans sovsäck och luftmadrass. Det var väldigt snällt, men för en som ligger på gränsen till att bli sjuk tror jag inte att det var så smart att lägga sig utomhus i kylan. Jag kände mej som en isbit. Det spelade ingen roll att jag bäddade ner mej med aldrig så många filtar - jag frös ändå. Och sjuk blev jag... Till slut insåg jag att jag var tvungen att gå in och lägga mej i stugan och i ett sista desperat försök att inte bli förkyld släpade jag in alla grejer och la mej på golvet i ett litet rum. Där kunde jag sova utan att frysa ihjäl...
Jag vaknade av att folk städade och när jag på allvar kvicknade till hörde jag att de redan var färdiga med städningen. Jag slängde en blick på klockan och insåg att hon var 7.50. Suck, måste de vara sååå ambitiösa hela tiden?! Jag själv kom väl upp efter en kvart eller så och när jag träffade Hanna, som inte alls tyckte att det var så kul att sitta där i stugan längre, gick vi ner till Karls bil. Hanna tyckte att vi skulle väcka honom direkt, men det behövdes inte för han vaknade ganska snabbt när vi satt där och pratade. Vi sa att vi ville åka hem så snabbt som möjligt. Man kan inte beskylla Karl för att vara snabb...
Vi satt en lång stund i stugan och väntade medan han åt och roade oss med att kolla på barnprogram, bland annat Pingu.
 
Karl äter frukost. Det känns ju säkert att han ska köra hem oss... Hmm
Till slut var det äntligen dags att åka hem. Vägen hem var inte lika rolig som vägen ut men hem kom vi så småningom. Jag var helt död hela söndagen, dels trött, dels sjuk.

Natten till torsdagen blev det inte särkilt mycket sömn. Jag kröp ner i sängen vid fyratiden, vaknade till halv åtta när mina syskon lekte elefanter i badrummet, slumrade till kvart i nio när jag var för hungrig för att ligga kvar. Jag gick upp, åt frukost och gick och la mej igen. Hade väl slumrat till i några minuter när Sara ringde 10.10 och sa att hon stod utanför. Jag segade mej upp, tog på mej min fula morgonrock och gick ut till dem (Anders var med). Jag stod och pratade en liten stund innan jag gick in igen. Kim kom efter en stund och vi la oss och vilade i mitt rum. Jag hade slummrat till igen när Karl ringde. Det var bara att gå upp igen..,
Passande nog hade pappa kommit hem precis då, men inte ensam direkt. Pappa är som bekant idrottslärare och dessutom inbiten friluftsmänniska och har på något sätt fått sina elever att cykla från Råslätt till Landsjön som ligger en bit utanför Habo Kyrka. Därför tyckte han att vårt hus var ett perfekt ställe för vatten- och kisspaus. Suck. Det är inte så svårt att gissa att precis som jag gick ut för att prata med Karl invaderades vårt hus av kissnödiga 5:or. Perfect timing, liksom. Kim låg kvar och blev i princip väckt med "Är du Peders son?". Det måste ju ha sett jättebra ut när de kom in i mitt rum som var helt översvämmat med mina kläder från i onsdags och torsdags, däribland en betydande del underkläder... Hmm...

Efter det kände jag att det inte var lönt att gå och försöka vila igen utan satte efter en liten stund igång med maten. När jag hade ätit åkte jag in till stan för att komma lite innan alla andra till IKHP-stugan, eftersom jag skulle sjunga. Jag tog 121:an till Huskvarna och satt och pratade en del med chaffören, det är inte ofta det händer. När jag gick av hade jag en trevlig promenad framför mej, upp till stugan. Herreguuuud vad lång den backen är!!! Jag var totalt genomsvettig när jag kom fram, jättefrächt, verkligen. Väl där insåg jag att det där med att komma lite tidigare än halv 6 inte betydde halv fem som jag trodde, utan snarare 17.20... Suck. Det var rikigt surt att sitta där och vänta, och jag ville ju inte sitta och öva där de höll på att duka.

Banketten satte igång vid sju-tiden och inleddes med att jag sjöng. Jag vet inte rikigt hur det gick om jag ska vara ärlig. Jag fick ungeför lika många uppmuntrande ord som man brukar få när man har misslyckats så om jag skulle tolka framträdandet efter det är det nog dags för mej att gräva ner mej någonstans. Samtidigt tyckte jag inte att det kändes så dåligt... Jag vet inte, men det spelar ju inte så jättestor roll, det är ju gjort nu.
Middagen var, hmm, ok och underhållningen var också bra. En del var riktigt roligt och annat var inte lika bra, men gemensamt var att det inte var så väl förberett. Stam och Malin var toastmasters, det var några fler som sjöng, Pelles musikvideo med "Titrera mera" spelades, Lelle sjöng, Poya sjöng Hero fast med hemmasnickrad text, Erik och Karl höll talet till kvinnan och en tjej i tvåan höll talet till mannen. Lite bilder därifrån:

Mitt bord

Oscar var nöjd med maten och det torde väl vara ett mycket bra betyg

Poya - the One and Only

Erik och Karl höll talet till kvinnan

Pelles titrera mera-låt
 
Efter banketten var det en del som skulle ut på studentfest, men jag var inte rikigt på humör. Jag följde med på "förfest" i stadsparken men precis som Björn Skiffs sjunger så blev det bara "värre framåt natten". Världen brakade samman någon gång runt elva och jag kände att någon utgång blir det absolut inte. De andra drog vidare och kvar blev jag och stackars Hanna som gick ner till Statoil för att vänta på skjuts hem.
Det känns lite bättre idag efter sömn och mat.

Hos Joakim var det fullt med folk. Vi var nästan sist. Alla var så fina och fixade att det var knappt man kände igen dem. Jag kände ju knappt igen mej själv och fick nästan en chock varje gång jag fick syn på mej i någon spegel...
Här kommer lite bilder på alla snyggingar:

Alla stiliga kavaljerer

Damerna

Karl och Elina

Oscar och Sofia - söta tillsammans som alltid

Pernilla och Erik

Hanna och Emmanuel

Emmelie och Calle

Dagge, Elin och Kim

Först när vi kom i på Stora Hotellet var det fotografering, sen var det väntan, även kallad mingel, i baren. Efter en stund när alla hade kommit in fick vi gå upp och mingla vidare, men nu med en välkomstdrink. Det var grymt trångt där, så det kändes rätt skönt när vi fick gå in i Spegelsalen.

I spegelsalen på Stora Hotellet

Middagen var god men kanske inte en fantastisk kulinarisk upplevelse. Förrätt var räktoast, varmrätt var kyckling med potatisgratäng och grönsallad och efterrätt var kardemummaparfait. Det hölls diverse tal och uppträdande, bland annat höll Stam ett högklassigt tal till kvinnan. Stackars SP-Mima som höll talet till mannen - det var ju ett skämt i jämförelse... Inte så lite roande var Elin, som satt vid ett annat bord. Varenda gång det fanns en lite möjlighet att resa sig upp gjorde hon det först av alla vid hennes bord, och mer än en gång stod hon själv upp och diggade till musiken. Haha.

Efterfesten på Huset blev jag lite besviken på. Det var ganska lite folk och väldigt lite drag. Dessutom kändes det inte som om folk var på partyhumör direkt. Dagge var rolig i alla fall, och den sista timmen var helt ok.

Efterfesten på Huset.

Elin dansar som bara Elin kan. Karl är imponerad och Hissen lite tveksam...

Så var det ju balen också. Klänningen blev ganska bra till slut. Efter att ha gråtit och förbannat mej själv en stund på måndagen när jag upptäckte att den var alldeles för stor ringde jag till farmor. Hon lovade att komma och kolla på den och det gjorde hon också. På tisdagen när jag kom hem kom farmor och farfar samtidigt med husvagnen, redo för en natt med klänningen. Det gick förvånansvärt smidigt att fixa klänningen så det behövde inte bli någon lång natt med tusen provningar. Det blev en ganska lång natt i alla fall, eftersom jag som alltid hade svårt att sova.

Det blev väl en sådär 5-6 timmar av sömn trots allt innan det var dags att kliva upp. Jennie kom strax innan 8 för att fixa mitt hår och jag blev sittande framför spegeln fram till halv elva. På tisdagskvällen hade vi bestämt att vi skulle fixa håret på morgonen istället och det var nog tur det, eftersom det tog sån tid.
Vid elva fixade jag min balmake up på Sköna Jag i stan. Det stod att det skulle vara som en kurs men det vet jag inte om jag skulle kalla det. Hon som sminkade mej svarade på mina frågor, mer var det inte. Men, men. Jag blev nöjd med sminkningen i alla fall.
 Resultatet...
Jag kom hem, åt middag och väntade på att Kim skulle komma så att vi kunde byta om. Det tog en himla tid innan han kom så vi blev ganska sena till Joakim, där förfesten var. Det var meningen att vi skulle komma vid 15.00 och vi kom väl vid 15.45 ungefär...

Nu känner jag att det är dags för en liten tupplur igen, så fortsättningen får komma lite senare...