Studenten fortsättning 1; Dagen
Efter fotograferingen var det dags att gå till kyrkan för den "riktiga" avslutningen. Kristine kyrka är väldigt fin och det är grymt lätt att sjunga bra där eftersom det är så härlig akustik. När någon pratar därimot är det hopplöst att höra vad personen säger om han inte är överdrivet tydlig och det kan man minsann inte beskylla Almlöv för att vara direkt... Han malde på, och det var säkert ett jättebra tal, men ingen hörde vad han sa. Allt blev bara till en enda gröt. Stämningen var väl kanske inte heller sådär jättebra och koncentrationen var under all kritik. Jag menar; man börjar väl inte klappa i takt till de första stroferna i I remember love om man inte är på rikigt paryhumör?! Det var ganska många som var på partyhumör...
Stipendier delades ut och även motiveringarna var bara en blandning av olika ljud. Jag fick ett stipendie som delades ut till minne av en Amelia Eerhart (tror jag att hon hette...) för goda studieresultat och jag höll på att missa när jag skulle gå fram. Jag hörde bara Sara, men antog att det var mej han menade. Lite pinsamt hade det faktiskt blivit om det var till någon annan Sara. Hmm.
Oscar och Frida fick också stipendier, lite mer pengar än vad jag fick tror jag, men vadå? Jag är jätteglad för de 250 kr jag fick i presentkort på Akademibokhandeln. Någon sa att vår klass var den som fick ta emot flest stipendier, och det kan nog stämma. Erik fick något pris också och Skog höll tal, så nog var vi överrepresenterade där framme alltid.
Skog höll tal. Liknelsen "friheten är som tuggummi" kommer att sitta kvar ett tag...
Efter Den blomstertid nu kommer, Studentsången och Nationalsången var det dags att tåga tillbaka till skolan för att äta lunch. Norrahammars musikkår gick först och spelade Studentsången och några få gjorde ett tappert försök att sjunga.
Nästan framme vid ED
Lunchen var inte så mycket att hurra för; ett pitabröd med lite sallad, kyckling och kall sås. Snabbt skulle det ätas också så att vi hann upp till klassrummet. Vi hade egentligen inte bråttom eftersom vi skulle springa ut sist, men eftersom alla gick fårn bordet så ville ju inte jag sitta kvar där själv.
Väl i klassrummet var det dags för den pinsamma biten; att ge Bengt sin högst bristfälliga present. Vi samlade in pengar så att han och Elisabeth skulle få presenter för ca 1000kr - var! Elisabeth fick ett träd och stackars Bengt fick bara en t-skirt. Pinsamt! Jag hade kunnat offra mej att köpa nåt om någon hade sagt nåt. Jag tog förgivet att någon annan fixade det, men tydligen gjorde alla andra det också. Hmm.
Efter utspringet, som för övrigt kom med i JP dagen efter, försökte jag först och främst hitta min familj. Efter att ha hittat dem och nästan blivit strypt av alla blommor försökte jag hitta min väska, som Micke (musikläraren) höll åt mej under utspringet. Det visade sig vara betydligare lättare sagt än gjort eftersom Micke hade gått iväg. Suck. Dessutom blev det krångel med bergsprängaren som jag hade lovat att ta med mej eftersom den stod kvar i bilen som i sin tur stod parkerad vid Rocksjövallen. Pappa sprang iväg efter den och när vi kom till lastbilen hade de flesta redan klättrat på. Självklart fanns det inget eluttag på flaket och batterierna verkade inte funka så i slutändan blev det ingen musik alls, förrutom den "musik" vi själva skrek ut. Lite surt.
Rundturen i stan gjorde mej grymt svettig, törstig och betydligt hesare, men visst var det kul också. Dessutom fick jag något så oväntat som en pizza i huvudet. Tack och lov att den låg i sin kartong... Hanna lyckades på något sätt få en kille som stod utanför en pizzeria att kasta upp en pizza och jag fångade den så snyggt på huvudet (inte). Den försvann rätt snabbt kan jag säga - på sådär 1 minut var den uppäten.
När jag äntligen kom hem, efter sådär en timme i en varm bil (vi var inte de enda som skulle hem tydligen), dröjde det inte länge innan hela huset var fullt. ALLA var där. Hela släkten och en massa andra. Vi åt mat och tårta och jag fick en hel del presenter.
Min studenttårta. Visst är den fin?
Mitt plakat. Även jag har varit söt en gång i tiden...
Några av de blommor jag fick
På kvällen var det fest i Folkets Park, men nu är det dags för lite mat så:
Fortsättning följer...
Stipendier delades ut och även motiveringarna var bara en blandning av olika ljud. Jag fick ett stipendie som delades ut till minne av en Amelia Eerhart (tror jag att hon hette...) för goda studieresultat och jag höll på att missa när jag skulle gå fram. Jag hörde bara Sara, men antog att det var mej han menade. Lite pinsamt hade det faktiskt blivit om det var till någon annan Sara. Hmm.
Oscar och Frida fick också stipendier, lite mer pengar än vad jag fick tror jag, men vadå? Jag är jätteglad för de 250 kr jag fick i presentkort på Akademibokhandeln. Någon sa att vår klass var den som fick ta emot flest stipendier, och det kan nog stämma. Erik fick något pris också och Skog höll tal, så nog var vi överrepresenterade där framme alltid.
Skog höll tal. Liknelsen "friheten är som tuggummi" kommer att sitta kvar ett tag...
Efter Den blomstertid nu kommer, Studentsången och Nationalsången var det dags att tåga tillbaka till skolan för att äta lunch. Norrahammars musikkår gick först och spelade Studentsången och några få gjorde ett tappert försök att sjunga.
Nästan framme vid ED
Lunchen var inte så mycket att hurra för; ett pitabröd med lite sallad, kyckling och kall sås. Snabbt skulle det ätas också så att vi hann upp till klassrummet. Vi hade egentligen inte bråttom eftersom vi skulle springa ut sist, men eftersom alla gick fårn bordet så ville ju inte jag sitta kvar där själv.
Väl i klassrummet var det dags för den pinsamma biten; att ge Bengt sin högst bristfälliga present. Vi samlade in pengar så att han och Elisabeth skulle få presenter för ca 1000kr - var! Elisabeth fick ett träd och stackars Bengt fick bara en t-skirt. Pinsamt! Jag hade kunnat offra mej att köpa nåt om någon hade sagt nåt. Jag tog förgivet att någon annan fixade det, men tydligen gjorde alla andra det också. Hmm.
Efter utspringet, som för övrigt kom med i JP dagen efter, försökte jag först och främst hitta min familj. Efter att ha hittat dem och nästan blivit strypt av alla blommor försökte jag hitta min väska, som Micke (musikläraren) höll åt mej under utspringet. Det visade sig vara betydligare lättare sagt än gjort eftersom Micke hade gått iväg. Suck. Dessutom blev det krångel med bergsprängaren som jag hade lovat att ta med mej eftersom den stod kvar i bilen som i sin tur stod parkerad vid Rocksjövallen. Pappa sprang iväg efter den och när vi kom till lastbilen hade de flesta redan klättrat på. Självklart fanns det inget eluttag på flaket och batterierna verkade inte funka så i slutändan blev det ingen musik alls, förrutom den "musik" vi själva skrek ut. Lite surt.
Rundturen i stan gjorde mej grymt svettig, törstig och betydligt hesare, men visst var det kul också. Dessutom fick jag något så oväntat som en pizza i huvudet. Tack och lov att den låg i sin kartong... Hanna lyckades på något sätt få en kille som stod utanför en pizzeria att kasta upp en pizza och jag fångade den så snyggt på huvudet (inte). Den försvann rätt snabbt kan jag säga - på sådär 1 minut var den uppäten.
När jag äntligen kom hem, efter sådär en timme i en varm bil (vi var inte de enda som skulle hem tydligen), dröjde det inte länge innan hela huset var fullt. ALLA var där. Hela släkten och en massa andra. Vi åt mat och tårta och jag fick en hel del presenter.
Min studenttårta. Visst är den fin?
Mitt plakat. Även jag har varit söt en gång i tiden...
Några av de blommor jag fick
På kvällen var det fest i Folkets Park, men nu är det dags för lite mat så:
Fortsättning följer...
Kommentarer
Trackback