Mitt liv som Sara

Natten till torsdagen blev det inte särkilt mycket sömn. Jag kröp ner i sängen vid fyratiden, vaknade till halv åtta när mina syskon lekte elefanter i badrummet, slumrade till kvart i nio när jag var för hungrig för att ligga kvar. Jag gick upp, åt frukost och gick och la mej igen. Hade väl slumrat till i några minuter när Sara ringde 10.10 och sa att hon stod utanför. Jag segade mej upp, tog på mej min fula morgonrock och gick ut till dem (Anders var med). Jag stod och pratade en liten stund innan jag gick in igen. Kim kom efter en stund och vi la oss och vilade i mitt rum. Jag hade slummrat till igen när Karl ringde. Det var bara att gå upp igen..,
Passande nog hade pappa kommit hem precis då, men inte ensam direkt. Pappa är som bekant idrottslärare och dessutom inbiten friluftsmänniska och har på något sätt fått sina elever att cykla från Råslätt till Landsjön som ligger en bit utanför Habo Kyrka. Därför tyckte han att vårt hus var ett perfekt ställe för vatten- och kisspaus. Suck. Det är inte så svårt att gissa att precis som jag gick ut för att prata med Karl invaderades vårt hus av kissnödiga 5:or. Perfect timing, liksom. Kim låg kvar och blev i princip väckt med "Är du Peders son?". Det måste ju ha sett jättebra ut när de kom in i mitt rum som var helt översvämmat med mina kläder från i onsdags och torsdags, däribland en betydande del underkläder... Hmm...

Efter det kände jag att det inte var lönt att gå och försöka vila igen utan satte efter en liten stund igång med maten. När jag hade ätit åkte jag in till stan för att komma lite innan alla andra till IKHP-stugan, eftersom jag skulle sjunga. Jag tog 121:an till Huskvarna och satt och pratade en del med chaffören, det är inte ofta det händer. När jag gick av hade jag en trevlig promenad framför mej, upp till stugan. Herreguuuud vad lång den backen är!!! Jag var totalt genomsvettig när jag kom fram, jättefrächt, verkligen. Väl där insåg jag att det där med att komma lite tidigare än halv 6 inte betydde halv fem som jag trodde, utan snarare 17.20... Suck. Det var rikigt surt att sitta där och vänta, och jag ville ju inte sitta och öva där de höll på att duka.

Banketten satte igång vid sju-tiden och inleddes med att jag sjöng. Jag vet inte rikigt hur det gick om jag ska vara ärlig. Jag fick ungeför lika många uppmuntrande ord som man brukar få när man har misslyckats så om jag skulle tolka framträdandet efter det är det nog dags för mej att gräva ner mej någonstans. Samtidigt tyckte jag inte att det kändes så dåligt... Jag vet inte, men det spelar ju inte så jättestor roll, det är ju gjort nu.
Middagen var, hmm, ok och underhållningen var också bra. En del var riktigt roligt och annat var inte lika bra, men gemensamt var att det inte var så väl förberett. Stam och Malin var toastmasters, det var några fler som sjöng, Pelles musikvideo med "Titrera mera" spelades, Lelle sjöng, Poya sjöng Hero fast med hemmasnickrad text, Erik och Karl höll talet till kvinnan och en tjej i tvåan höll talet till mannen. Lite bilder därifrån:

Mitt bord

Oscar var nöjd med maten och det torde väl vara ett mycket bra betyg

Poya - the One and Only

Erik och Karl höll talet till kvinnan

Pelles titrera mera-låt
 
Efter banketten var det en del som skulle ut på studentfest, men jag var inte rikigt på humör. Jag följde med på "förfest" i stadsparken men precis som Björn Skiffs sjunger så blev det bara "värre framåt natten". Världen brakade samman någon gång runt elva och jag kände att någon utgång blir det absolut inte. De andra drog vidare och kvar blev jag och stackars Hanna som gick ner till Statoil för att vänta på skjuts hem.
Det känns lite bättre idag efter sömn och mat.