Mitt liv som Sara

Jag tror att den första riktiga vårdagen har kommit till Habo och Jönköping idag. Jätteskönt; sol och ljumma vindar, och fågelsång. Härligt! Nu är det bara att vänta på vitsipporna då, innan det blir sådär riktigt vårigt.

Vi pratade om EQ idag på psykologin och vi fick göra ett test för att se hur vi låg till. Man fick bedöma sig själv i frågor som "Jag återhämtar mej snabbt från en tragisk händelse" och "Jag har lätt att samarbeta med andra". Även om testet kanske inte är det mest pålitliga eftersom man kan manipulera det grymt lätt utan att märka det själv, så kanske det ger en liten tendens åt något håll. Jag hade ganska höga poäng i kategorin Empati och Självförverkligande och mindre i Återhämtning (efter starka känslor och intryck).
En fråga som jag tvekade lite över då, och som jag började tveka ännu mer över i eftermiddag, var hur bra jag var på att läsa av människor. Jag är livrädd för att vara i vägen för folk, att jag ska vara med personer som tycker att jag är jobbig och tråkig: då är jag hellre ensam. Detta tror jag till stor del beror på att jag själv har haft svans och vet hur OTROLIGT frustrerande det är när personen i fråga inte inser att den kanske inte är önskad. Jag vill absolut inte sätta någon annan i den situationen själv! Därför försöker jag att inte bjuda in mej själv någonstans, inte följa efter om någon går iväg utan att fråga om jag vill följa med och inte sätta mej jämte någon om denne på något sätt antyder att den vill slippa mej. Oj, detta lät ju ganska brutalt osocialt! Självklart springer jag ju inte och gömmer mej på toa så fort någon närmar sig, så illa är det inte, men jag menar bara att det kan vara grymt svårt att tolka folk ibland och att jag kanske då gör en felanalys. Kanske tänker jag för mycket, jag vet inte.
I alla fall, anledningen till att jag kom och tänka på det här var följande:
Idag när jag skulle hem åkte Hanna med bussen och jag tänkte  ta tåget eftersom jag skulle göra färdigt en labbrapport. Jag visste att en annan också skulle med det tåget och tänkte att jag skulle slippa sitta själv. Hmm, det fick jag minsann göra ändå! När labbrapporten var färdigt hade person X redan gett sig av till stationen och när jag kom dit visade det sig att vi tydligen inte kände varandra alls, eftersom vederbörande gjorde diverse olika huvudrörelser för att slippa hälsa... Men, men,   "Jag kan väl åka själv då", tänkte jag och ställde mej ute på perongen och väntade. Snart kom personen-som-tydligen-inte-känner-mej ut och ställde sig där på behörigt avstånd, stod och väntade vid samma dörr när tåget så småningom kom och gick på vid nästa dörr när en riktig kompis kom förbi.

En spontan analys gav mej följande alternativ:

1. Person X är grymt trött på mej och ville verkligen inte prata med mej eller se mej och gjorde därför en något desperat aktion för att slippa.
2. Jag förvandlades helt plötsligt till luft och blev genomskinlig.
3. Person X tyckte att det var pinsamt att jag var i närheten när kompisarna tittade på.

Även om det kanske kändes som alt. 2 tror jag någ snarare att det var en kombination av 1 och 3. Det finns ju också några fler alternativ, som att vederbörande kanske inte var så social just då (även om den enligt mej inte är så aktuell) och liknande. Den stora frågan är då: Har jag bara övertolkat allt och är jättefjantig eller är alt. 1 rätt? Borde jag kanske försöka att dunsta bort så fort offret för min plågsamma närvaro närmar sig? Eller borde jag bli sur och tycka att x har varit lite taskig?

Faktum är att jag inte känner mej så ledsen eller så, utan undrar mest hur det är. Jag vet att jag är dålig på att försöka fatta vad folk menar med olika handlingar och borde kanske fokusera på annat. Somliga är så himla svåra att förstå sej på!

Suck. Varför försöker jag ens...?