Mitt liv som Sara

Gårdagen var ganska lyckad. Det var jättekul att träffa Elin, Maria och Jannie igen - det var verkligen länge sen. Vi "förfestade" , dvs drack vin framför tvn, hos Elin innan vi drog oss nedåt centrum. Jannie körde ner oss men hängde inte med in till Centrum utan åkte hem. Vi kom ner vid halv elva-tiden och det var tydligen försent. Vi fick stå i kö och missade precis happy hour och gratis inträde - vi var inne två minuter över. Surt, och förtog lite av stämningen. Väl inne satte vi oss vid ett bord och jag tog en cider och Elin en öl. Maria var inte så sugen sa hon och åkte hem efter en halvtimme.
Vi dansade lite, jag och Elin. Eller dansade och dansade - man blev väl mest omkringknuffad på dansgolvet. Så himla trångt! Som vanligt så sprang vi mellan dansgolven i jakt på bra musik som går att dansa till, dock utan större framgång. Hur kul tror de att det är att dansa när de spelar musik som egenligen bara är dunk och en skitkort, simpel melodislinga som går runt, runt, runt?!
När klockan  börjar närma sig två bli läget för många allt mer desperat. Detta tar sig uttryck på olika sätt. Somliga (rätt många igår) står och hånglar lite överallt, andra börjar släppa loss lite väl mycket och stöter på allt levande ungefär.

Jag och Elin stod och dansade vid några killar (jag vet inte om hon kände nån av dem) när helt plötsligt den ena sträcker ut armarna och skriker:
"Du är den vackraste människa jag har sett!"
Jag svarade väl ungefär:
"Jaha vad trevligt..."
"Vad heter du?"
"Sara", svarade jag. Följande replik är ju självklar:
"Det är det vackraste namnet jag vet!"

Hmm. Han skulle bjuda mej på en cider sa han. Jag gömde mej bakom en pelare och sen gick jag och  Elin därifrån. Han glömde nog bort det...