Tragiskt men sant
Måndag
Höst. Ja, så är det. Den är här. Går inte att gömma sig från det, men det går väl kanske att rymma någon annanstans om man har råd och är ledigt. Inte jag alltså, med andra ord. Lite pengar har jag väl i och för sig men inte är jag ledig inte.
Jag har jobbat idag och igår. Igår var en mardröm. Jag var som sagt otroligt trött och min kropp och framför allt hjärna kändes fruktansvärt seg. Men, det var ju ingen annans fel än mitt eget och jag kunde ju inte gärna sjukanmäla mej för det... Så, jag tvingade iväg mej. Det var ju trots allt bara 4 timmar och jag kan ju rutinerna. Trodde jag ja. När jag väl kommer dit visar det sig att jag ska jobba på en annan avdelning som jag aldrig har jobbat på innan; Eken. Kul? Nix, inte det minsta. Jag ville ju bara sooooova! Men, det gick trots allt. Jag kände mej som en prao eller nåt, inte fick jag ge mediciner och inte visste jag vad jag skulle göra. Tur att det var så lugnt som det var...
Idag gick bättre, även om jag fortfarande är lite trött. Mamma, min äääälskade mamma, väckte mej kvart i sex och skrek "Börjar inte du sju? Klockan är tjugo i sju!!!!!". Visst... eller inte. Vad glad man blir då, särskilt om man inte kan somna om...
Ja, och så var det ju helgen också. Den var ganska jobbig. Särskilt lördagen. Jag borde verkligen ha dissat Daniel och hängt på Sara och Anders. Kände mej inte så sugen och inte särkilt social, och det är ju ingen bra start. Det blev bara värre framåt natten också. Jag blev så himla ledsen mitt i alltihop. Emo, som Dagge sa. Fråga mej inte varför. Kanske har mina aningar men det tänker jag inte skriva ut här. Jag hade bara lust att åka hem men tydligen skulle vi skjutsa hem en massa (ok, tre personer, och ok Dagge frågade innan men vadå) och så skulle vi (inte jag dock) äta på Max. Jaja. "Efterfest" var det hemma hos Anton i hans hall (dvs. vi satt och pratade lite och kelade med hans katter i typ en kvart) innan Dagge körde hem mej. Sen fick jag sova.
Höst. Ja, så är det. Den är här. Går inte att gömma sig från det, men det går väl kanske att rymma någon annanstans om man har råd och är ledigt. Inte jag alltså, med andra ord. Lite pengar har jag väl i och för sig men inte är jag ledig inte.
Jag har jobbat idag och igår. Igår var en mardröm. Jag var som sagt otroligt trött och min kropp och framför allt hjärna kändes fruktansvärt seg. Men, det var ju ingen annans fel än mitt eget och jag kunde ju inte gärna sjukanmäla mej för det... Så, jag tvingade iväg mej. Det var ju trots allt bara 4 timmar och jag kan ju rutinerna. Trodde jag ja. När jag väl kommer dit visar det sig att jag ska jobba på en annan avdelning som jag aldrig har jobbat på innan; Eken. Kul? Nix, inte det minsta. Jag ville ju bara sooooova! Men, det gick trots allt. Jag kände mej som en prao eller nåt, inte fick jag ge mediciner och inte visste jag vad jag skulle göra. Tur att det var så lugnt som det var...
Idag gick bättre, även om jag fortfarande är lite trött. Mamma, min äääälskade mamma, väckte mej kvart i sex och skrek "Börjar inte du sju? Klockan är tjugo i sju!!!!!". Visst... eller inte. Vad glad man blir då, särskilt om man inte kan somna om...
Ja, och så var det ju helgen också. Den var ganska jobbig. Särskilt lördagen. Jag borde verkligen ha dissat Daniel och hängt på Sara och Anders. Kände mej inte så sugen och inte särkilt social, och det är ju ingen bra start. Det blev bara värre framåt natten också. Jag blev så himla ledsen mitt i alltihop. Emo, som Dagge sa. Fråga mej inte varför. Kanske har mina aningar men det tänker jag inte skriva ut här. Jag hade bara lust att åka hem men tydligen skulle vi skjutsa hem en massa (ok, tre personer, och ok Dagge frågade innan men vadå) och så skulle vi (inte jag dock) äta på Max. Jaja. "Efterfest" var det hemma hos Anton i hans hall (dvs. vi satt och pratade lite och kelade med hans katter i typ en kvart) innan Dagge körde hem mej. Sen fick jag sova.
Kommentarer
Trackback