Mitt liv som Sara

Hemma igen efter skidåkning i vinterns Norge. Skönt att efter en vecka i långkalsonger, termobyxor och raggsockor kunna lufta benen i en kjol!
Hur har veckan varit då? (Jag har en förmåga att skriva alldeles för långt och för mycket, så jag ska försöka vara lite kortfattad nu...) Den har varit bra. Bara famlijen i en hel vecka och jag har inte slagit ihjäl någon av mina syskon. Kanon, med andra ord. Jag har inte heller:

• Brutit något ben
• Kört ihjäl någon
• Varit orsak till att liften stannar
• Förstört någons skidor (lite repor räknas inte)
• Trillat i knappliften (Jippie!)

Ja, det  var saker som jag lyckats undvika. Saker som jag därimot har lyckats med är följande:

• Bränna sönder ansiktet genom att inte använda någon solkräm den första dagen. Lite fint kanske det är på kinderna, om man bortser från den snygga (INTE) kanten där hjälmen har varit.
• Bombadera en oskyldig bil med en flygande Pepsi. Ja, det var inte riktigt meningen... Jag tänkte sola lite i mitt rum och öppnade därför fönstret. Jag satte mej bekvämt i sängen med solen i ansiktet, iförd solglsögon och med en bok i handen. Problemet var att det blåste ganska mycket så att fönstret inte ville va öppet. Suck. Hur ska jag lösa detta problem? tänkte jag och aktiverade hjärnkontoret. Smarta Sara kom på att hon kunde ställa något på taket så att fönstret hölls öppet. Taket var nämligen ganska platt just där och precis under fönstret. Sagt och gjort. Jag letade en stund efter nåt lagom tungt och stort och i mitt synfält kom en Pepsiflaska. Perfekt! Det fungerade alldeles utmärkt. En stund. Sen kom en stark vind och blåste på fönstret som i sin tur välte Pepsin. Tungdlagen gjorde sitt och Pepsiflaskan började rulla. Runt, runt rullade den utom räckhåll och nådde tegeltaket. Den åkte ner i stuprännan och satte fart, nådde slutet på taket, försvann utom synhåll och - duns! Under taket stod den lite bilar parkerade... Utan närmare eftertanke sprang jag ut ur lägenheten, ner för trapporna och ut på parkeringen. Det var lite människor där så jag väntade en stund bakom hörnet på huset. Sen vågade jag mej fram till bilarna. Jag letade lite under bilarna och låtsades titta på hjulen på vår bil. Lite genomskinligt kanske. Väl där insåg jag så småningom att det kanske inte var så smart att uppenbara sig på brottsplatsen så fort efteråt så när jag såg att några satt i en bil avgjorde jag att det var säkrast att avlägsna sig fort. Jag skickade ut mamma och Becca istället... Pepsin syntes inte till och, tack och lov, det gjorde inga bucklor på bilen under taket heller!                   Pepsins väg mot sitt försvinnande...

Utsikt från högsta toppen, Totten. Fint tycker jag.

Lillasyster in action. Hon blev faktiskt mycket bättre under veckan. Till och med så att man kunde stå och vänta på henne vid slutet på backen utan att behöva stå där så länge att man frös fast.

Idag ska jag skicka in en ansökan till olika läkarutbildningar.