Mitt liv som Sara

Söndag

Efter en jobbig kurs med stress dygnet runt och intensivt tentapluggande i en vecka som följs av en omöjlig tenta kanske det inte är så konstigt att det känns lite tomt när det är över. Jag har funderat lite. Eller jag har funderat rätt mycket, på det mesta. Hela helgen har jag suttit inne på mitt rum, mestadels ensam, och koncentrerat mig på att vara förkyld och trött.

Igår slog det mig igen. Hur mycket som bara händer av slumpen. Och hur mycket som faktiskt blir beroende av just de där slumphändelserna. Hur mycket som aldrig hade blivit annars, eller hade det det, fast på ett annat sätt? Om man vänder på det - hur mycket som inte hände bara på grund av det.

Det är ju inte bara små skitsaker. Det är ju STORA saker som sker. Liv och död. Kärlek och hat.

Jag hamnade i Uppsala på grund av ett inte så genomtänkt knapptryck på datorn. "Vill du stå kvar i reservkön?"
"Tja, det kan jag väl göra. Det är ju bara att tacka nej om jag mot förmodan skulle komma in." Trodde jag. Så var det inte och jag blev så illa tvungen att flytta, hals över huvud bara sticka, trots att jag var helt inställd på Lund.
Vad hade hänt om jag hade tryckt på Nej-knappen? Då hade jag antagligen suttit i Lund nu, med helt andra vänner, och kanske inte haft en aning om hur ett korridorsrum ser ut i Flogsta. Jag hade inte känt en enda av de som jag träffar dagligen här. Sofie, Jenny, korrekompisarna... jag hade inte ens kunna föreställa mig dem och ändå hade de ju varit här.


Jag och Linus loggade in precis samtidigt på efterfesten. Därför såg han mig på förstasidan och skrev till mig. Sannolikheten känns minimal. Jag kunde ju lika gärna ha loggat in fem minuter senare och då hade han aldrig sett mig. Visst, det finns en möjlighet att vi hade träffats ändå, men vi har inga gemensamma kompisar, vi går inte till samma ställen och det finns sådär 120 000 andra i samma stad som jag ju faktiskt inte ens bor i.

Två avlägsna kompisar körde ihjäl sig på Nya Zeeland för en månad sen. De var lika gamla som mig. De regnade och var halt när det hände. Hade de bestämt sig för att hyra bil en dag senare, eller tagit en annan väg så hade det inte hänt. Då hade de fortfarande levt nu.


Tänk om om hade varit. Det är egentligen helt meningslöst att försöka resonera kring slumpen, men fascinerande är det. Alla människor man känner har man ju träffat mer eller mindre slumpartat. Ens vardag bygger på slumpen.

Eller gör det det?
Hade jag kommit till Uppsala på ett eller annat sätt ändå? Om jag hade läst igenom reglerna noggrannare så hade jag ju kunnat räkna ut med lilltån att jag skulle hamna här om jag tackade ja.
Hade jag och Linus träffats ändå även om vi inte hade loggat in samtidigt? Vi skulle ju ha kunna mötas i korvkön efter krogen, han skrev tentor på min gymnasieskola, han cyklade förbi den busshållsplatsen där jag stod dagligen i tre år. Hur många gånger har vi sett varann utan att vi kommer ihåg det?
Hade tjejerna funderat på att det kunde vara farligt att ge sig ut för att köra i ösregn och kommit fram till att "Nej, vi väntar tills det lugnar ner sig." så hade de inte fått vattenplaning. Eller hade de fått det ändå, fast en annan dag, på ett annat ställe?

Japp. Så mycket kan man tänka på när hjärnan inte längre är fast i att repetera anatomi.

Lördag; Lucia

Så lämnar man en fas och går över till en annan, eller som det står på allas vår Facebook; Relationship Status: In a Relationship. Japp. Inte singel längre. Det har väl stått och vägt lite fram och tillbaka alldeles för länge: singel - inte singel - singel - inte singel och så - singel. Men nu är det alltså inte så längre. Jag är inte längre en Sara som funderar på om hon är singel eller inte längre.

Nu har jag helt plötsligt sållat mig till skaran som har pojkvän. 

 
Lite konstigt; det var ett bra tag sen jag presenterade någon som "det är min pojkvän", men samtidigt väldigt roligt och lite häftigt. Det hade man inte trott för ett år sen att saker och ting skulle gå så här.

Linus och Sara. Sara och Linus.

Så är det alltså nu.


Han åkte idag efter att ha varit hos mej nästan så länge att man hinner vänja sig vid att alltid duka två tallrikar, tända ljus på bordet och att inte sova ensam.
Tåget rullade iväg från stationen och trots att det bara är en vecka tills vi ses igen var jag fortfarande medtagen och snyftandes när jag kom tillbaka till det tomma rummet. Tomt. Mitt lilla rum på 19 kvadrat känns som en sal och det är som att hela världen liksom har gått tillbaka till att bli lite lite gråare, lite kallare och lite tråkigare igen.

6 dagar kvar...

Onsdag

Den senaste veckan har varit konstig. Inte konstig på ett negativt sätt, utan bara väldigt avvikande från det normala Sara-livet. Det har faktiskt varit väldigt bra, men det känns så tomt och förvirrande nu när det är slut. Egentligen är det mysko hur fort saker och ting kan ändras helt plötsligt, och ännu mer mysko hur man vänjer sig vid det. Det som var i några dagar när man mest var som i ett vaccum blir själva utgångspunkten och det som bara för en vecka sen var helt normalt blir som när man ska byta tåg; en liten stund på en station, långt hemifrån som man måste vara där bara för att komma vidare hem.

Hmm. Jag är en analyserande människa, jag vet. Och jag vet också att det långt ifrån alltid är positivt. Att tänka runt runt om en sak gör att man till slut glömmer ursprungsproblemet och vad det egentligen var man ville. Lätt är det också att glömma att man faktiskt lever nu, och att man lever nu bara för att uppleva det man upplever just nu. Inte det som var igår, eller det som kanske händer i övermorgon.


Nu ska jag försöka städa lite. Jag är inte så sugen. Dessutom känns det som att jag liksom städar bort de dagarna när j

Lördag

Vad ska man göra på en lördag? Städa? Festa? Träffa kompisar?

Eller ska man tillbringa heeela dagen på BMCs bibliotek?

Antagligen inte det sistnämda, men det är precis vad jag har gjort idag. Faktum är att det är precis vad jag kommer göra imorgon också, så mycket jag bara orkar.

Dugga på måndag, jippie. Jag orkar inte riktigt fundera på det, jag bara kör på. Jag har pluggat, det har jag. Otaliga seminarium har tvingat även latmasken Sara till skrivbordet, men frågan är om det är tillräckligt. Den som lever får se.


I veckan ska jag åka hem. Det ska bli kul hoppas jag. Det va så längesen jag var hemma nu, nästan två månader, och jag har hemlängtan ibland. Det kommer som små stick då och då, eller som små filmsnuttar i huvudet.

Mormor och morfars hall, hur det ser ut där, och hur det luktar.
Farmor och farfars stuga; deras öppna spis, farmors inredning som på något sätt får in en hel herrgård i en liten liten stuga - kristallkrona, äkta mattor och robusta möbler.
Mina kusiner vid våra släktträffar...

Och så hemma i vårt hus. Hemma - hemma. Mamma och pappa, Rebecca och Carl. Huset som man kan varenda liten detalj i. Alla märken, alla skrymslen... allt som har hänt där och som ingen annan skulle veta om.
Mitt piano...

Och så Habo då. Känslan när man åker in i rondellen, när man svänger höger vid Webes, passerar centrum och svänger vänster i rondellen... Hur många gånger har man inte åkt där? När man ser huset, när man kör upp på uppfarten till garaget och vet att nu är man hemma, nu har man åkt klart för denna gången.

Nu ska jag sova. Plugg väntar imorgon.


Hemma

Fredag natt

Jaha. Nu är det natt. Och jag är vaken. Som vanligt skulle man kunna säga. Men i natt är jag faktiskt inte vaken för att jag inte kan sova, det skulle jag säkert kunna, utan mer för att jag är för seg för att orka göra mej iordning för att gå och lägga mig.

Jag har dessutom kommit på (surprise!) att det finns otaliga chanser att sitta framför datorn och plåga sig själv med bitterljuvhet. Det är skönt, på något underligt sätt är det det. Man vet att man inte borde, men ändå gör man det. Som när man tar en vända till mot julbordet trots att man nästan kräks, liksom. Samma grej ungefär.

Å andra sidan finns det massor; MASSOR man (läs; jag) gör trots att man verkligen inte borde. Jag har dock lagt ner det där nu, att försöka ens.



Hmm. Ok. Det var dagens depp. Faktum är att dagen annars har varit ovanligt lyckad. Först; Sara lyckades plugga koncentrerat (applåder!), sen; Sara hade något att komma med på seminariumet och tog lite plats istället för att som vanligt sitta knäpptyst och känna sig helt blåst, efter det; träning som gick bra en också, och som en liten efterrätt, eller grädde på moset; filmkväll med Tove och Sofie. Mysigt!

Man ska inte sitta ensam och filosofera helt enkelt...

Måndag

Tredje veckan här uppe i Uppsala är påbörjad och det går. Det fungerar, även om jag ibland känner mej oroväckande less på allt vad plugg heter... Jag har lite hemlängtan då och då, men det är faktiskt jätteskönt att ha sitt egna lilla rum igen som kan vara precis så stökigt eller städat som jag känner för just då, utan att någon mamma tjatar.

I helgen var det fest. Igen. Denna gången idrottsbankett, och kvällen hade nog varit jättelyckad om det inte hade varit för att Sofie tappade bort sin mobil och vi fick tillbringa halva den iskalla natten i kortkort och leta efter den. Hmm...

Veckan som kommer blir tuff. Mycket plugg och mycket, mycket annat. På fredag är det dessutom PPK och jag  har inget att ta på mig. Och nej, jag tänker inte gå naken...


Nu är det snart dags för ett fallavslut, det första, som jag inte har förberett tillräckligt och som jag inte är tillräckligt motiverad för att göra något åt. Det går som det går. Tur att vi har en i vår grupp som redan kan allt och som tror att diskussion är samma sak som att föreläsa för sina kursare.

Torsdag

Panik. Ångest.

Jag vill inte längre. Jag vill inte åka upp längre. Jag vill vara kvar här! Shit.. jag skulle inte börjat plugga i våras, jag skulle ha väntat ett tag. Jag är inte mogen än. Inte alls. Och särskilt inte ikväll...

Ja, jo det blir nog bra. När jag väl har kommit upp så kommer jag säkert trivas, det gjorde jag ju förra terminen och då var jag helt oförberedd.

Det är avskeden som är svåra. Särskilt ett. Det var inte så svårt just vid hejdå-ögonblicket. Då kändes det oroväckande lite. Men nu, när mörkret har fallit och man är ensam igen, då... då är det inte kul.


Och när man inser att man kommer att sakna en person, så inser man samtidigt att man kommer att sakna många fler.


Det löser sig nog. Till slut.


Dessutom var sommaren ändå bara en liten dröm. Och man ska inte fastna i drömmar för då glömmer man att leva.

Onsdag

Sommaren har flugit förbi i ett rasande tempo och jag har knappt hängt med, men nu är den slut. Det blir snart höst och det är dags för mej att flytta tillbaka upp till Uppsala och min korridor.

Det ska bli kul, men jag är lite nervös faktiskt. Lite blandade känslor är det också. Det ska bli kul att träffa alla och komma igång igen, samtidigt som det kommer att innebära en hel del avsked och jag är, igen, orolig för om jag kommer klara plugget. Orka.

Men det gör jag säkert, och antagligen kommer jag inte sakna folk så sjukt mkt som jag tror nu. Förhoppningsvis kommer jag komma över och få distans till en del saker som har hänt i sommar, både positivt och negativt, eftersom jag då kommer sluta älta det jobbiga och glömma hur underbart det härliga var.

Surt bara att man brukar fungera så att man glorifierar och förskönar i efterhand.


Aja. Det är som det är. Det blir nog bra när jag väl har plågat mej genom de 40 milen i äcklig Swebuss upp...

Lördag, mitt i natten mot söndag

Shit vad jag hatar mej själv ibland. Jag är verkligen hopplös. Jag hade bestämt mig för två saker ikväll som jag inte skulle göra, och jag gjorde båda två. Eller åtminstone en och en halv.


Jävla Sara!

Torsdag

Ibland har man dagar när man känner sig totalt ointressant och betydelselös. Precis som någon riktigt loser, nån som man både kan ha och mista. Det spelar nog ingen större roll.

Det är lätt att bli lite deppig när man känner sig totaldissad. Väldigt lätt.

Och det är ju grymt dumt att bli ledsen när man istället borde bli skitarg och skälla ut någon.


Aja. Jag har inte lång tid kvar här. Jag får väl stå ut.

Tisdag

Ja. Jag tänker för mycket. Jag analyserar för mycket. Jag engagerar mig för mycket. Som en liten bonus så är jag alldeles för naiv. Jag vet det, och ändå kan jag inte göra något åt det.

Jag är vilsen just nu och vet inte riktigt vad jag vill, vad jag känner, vem jag är, vem andra egentligen är i förhållande till mig och vad jag ska göra. Förvirrad - ja!

Jag har en kanske inte så ovanlig men dock jobbig förmåga att lyckas krångla in mej i saker och ting. Alltid likadant; jag tycker att något är en jättebra idé, jag kör på i hundranittio och tror att "det går nog bra det här". Helt plötsligt (enligt mej själv, andra hade säkert kunnat lista ut det långt före) vänder hela situationen och jag står där med byxorna nere so to speak. Oj, vad hände liksom? Jag är nånstans där jag inte känner igen mej och vet inte alls åt vilket håll jag ska gå, kanske mest för att jag inte heller vet vart jag vill hamna.

Är alla lika jobbiga?


Problem nr 2 som nog säkert hänger tätt samman med ovanstående är att jag tydligen är helkass på att läsa folk. Totalt. Typ:
Sara tror: Jo men vi går ju så bra ihop!  Egentligen: Personen i fråga väntar på rätt tillfälle att fly fältet. (Helt fel tillfälle funkar också utmärkt, tydligen.)
Sara tror: Nej då, vi är bara kompisar! Egentligen: Sara får en något komplex, men dock, kärleksförklaring.
Sara tror: Jag är så hispig och stressig av mej. Egentligen: Personer runt omkring uppfattar henne som lugnet självt.

Suck.

Onsdag

Fasiken. Äntligen ska familjen åka iväg till stugan så att jag får vara lite själv hemma. Givetvis så tänker de inte ge sig av förrän på fredag trots att jag vill att de ska åka imorgon! Jag vill! Men det spelar tydligen ingen roll.... Buäää

Det är så himla skönt att bara få vara lite själv och kunna göra vad man vill utan femhundrafemti frågor. Men så blir det tydligen inte. Och i helgen kommer folk från Uppsala så då lär jag ju inte kunna ta det så lugnt (även om det för den skull säkert blir roligt).

Suck.

Tisdag

Ja. Illa. Det mår jag, och det tycker jag det är att vara sjuk också. Det värsta är nästan att jag inte känner mej särskilt sjuk längre; jag mår bara illa. Skitjobbigt. Det går dock i vågor (nu kom en precis) och är bra långa stunder (ok i alla fall). Det är inte så där våldsamt längre som det var vissa perioder igår men det stör mej att jag inte kan bli helt bra någon gång.. Jag har inte tid att vara sjuk! Jag förlorar en massa pengar också - två dagar har jag varit hemma. Blääää... Skulle hellre ta en riktigt fet spya nu och sen bli helt bra. Absolut. Jag ska jobba imorgon om det inte händer något dramatiskt i natt och det hoppas jag verkligen inte att det gör.

Det är så tråkigt att bara sitta hemma och må illa. Usch.

Nu ska jag sova bort det. Jajamensan! Heja heja immunförsvaret (som verkar ha tagit semester...)!