Jag, jag och mej själv
Tisdag
Ja. Jag tänker för mycket. Jag analyserar för mycket. Jag engagerar mig för mycket. Som en liten bonus så är jag alldeles för naiv. Jag vet det, och ändå kan jag inte göra något åt det.
Jag är vilsen just nu och vet inte riktigt vad jag vill, vad jag känner, vem jag är, vem andra egentligen är i förhållande till mig och vad jag ska göra. Förvirrad - ja!
Jag har en kanske inte så ovanlig men dock jobbig förmåga att lyckas krångla in mej i saker och ting. Alltid likadant; jag tycker att något är en jättebra idé, jag kör på i hundranittio och tror att "det går nog bra det här". Helt plötsligt (enligt mej själv, andra hade säkert kunnat lista ut det långt före) vänder hela situationen och jag står där med byxorna nere so to speak. Oj, vad hände liksom? Jag är nånstans där jag inte känner igen mej och vet inte alls åt vilket håll jag ska gå, kanske mest för att jag inte heller vet vart jag vill hamna.
Är alla lika jobbiga?
Problem nr 2 som nog säkert hänger tätt samman med ovanstående är att jag tydligen är helkass på att läsa folk. Totalt. Typ:
Sara tror: Jo men vi går ju så bra ihop! Egentligen: Personen i fråga väntar på rätt tillfälle att fly fältet. (Helt fel tillfälle funkar också utmärkt, tydligen.)
Sara tror: Nej då, vi är bara kompisar! Egentligen: Sara får en något komplex, men dock, kärleksförklaring.
Sara tror: Jag är så hispig och stressig av mej. Egentligen: Personer runt omkring uppfattar henne som lugnet självt.
Suck.
Ja. Jag tänker för mycket. Jag analyserar för mycket. Jag engagerar mig för mycket. Som en liten bonus så är jag alldeles för naiv. Jag vet det, och ändå kan jag inte göra något åt det.
Jag är vilsen just nu och vet inte riktigt vad jag vill, vad jag känner, vem jag är, vem andra egentligen är i förhållande till mig och vad jag ska göra. Förvirrad - ja!
Jag har en kanske inte så ovanlig men dock jobbig förmåga att lyckas krångla in mej i saker och ting. Alltid likadant; jag tycker att något är en jättebra idé, jag kör på i hundranittio och tror att "det går nog bra det här". Helt plötsligt (enligt mej själv, andra hade säkert kunnat lista ut det långt före) vänder hela situationen och jag står där med byxorna nere so to speak. Oj, vad hände liksom? Jag är nånstans där jag inte känner igen mej och vet inte alls åt vilket håll jag ska gå, kanske mest för att jag inte heller vet vart jag vill hamna.
Är alla lika jobbiga?
Problem nr 2 som nog säkert hänger tätt samman med ovanstående är att jag tydligen är helkass på att läsa folk. Totalt. Typ:
Sara tror: Jo men vi går ju så bra ihop! Egentligen: Personen i fråga väntar på rätt tillfälle att fly fältet. (Helt fel tillfälle funkar också utmärkt, tydligen.)
Sara tror: Nej då, vi är bara kompisar! Egentligen: Sara får en något komplex, men dock, kärleksförklaring.
Sara tror: Jag är så hispig och stressig av mej. Egentligen: Personer runt omkring uppfattar henne som lugnet självt.
Suck.
Kommentarer
Postat av: Micke
Shit vad krångligt det låter. Hoppas att det reder ut sig för dig. Kan ju trösta dig med att jag är urkass på att läsa personer jag också (verkar emellanåt bero på att jag är för narcisstisk för att överhuvudtaget lägga märket till folk runt omkring mig:P)
Trackback