Mitt liv som Sara

Söndag
Idag åkte familjen iväg till stugan i Aboda. Inte lillebror dock, som inte hade träffat flickvännen på två veckor och fick panik av hotet att tvingas vara ifrån henne en vecka till.

Alla andra är också borta. Bortresta eller upptagna.  Alltså har jag varit helt ensam idag med undantag för en löprunda med Dagge och lunch med kärleksparet. Så vad har Sara använt alla timmar till då? Något nyttigt? Något vettigt?

Nix. Som vanligt när jag inte har något att göra så gör jag ingenting. Inget. Förrutom att sitta och pumpas med halvintressant trams på youtube, vara rastlös och allmänt slöande. Och såklart; analyserande av livet.

Tyvärr föddes jag med en sån hjärna, en granskande, lämna-inget-åt-slumpen-hjärna. Man skulle lätt kunna luras och tro att det är skitbra med en sån hjärna (visst, i Ma E var det kanske det, men inte annars...) men det blir så enkelt och ofta krockar med verkligheten. Detta särskilt om man som jag får vissa stunder då man faller handlöst för en ingivelse av total spontanitet. Då blir det problem när det ska analyseras. Tyvärr har det blivit en hel del sån spontanitet på sistone som jag i efterhand efter någon timme av analyserande kommit fram till inte var så smart. Eller lyckat. Eller respektfullt.

När sen andra saker utvecklas åt ett annat håll än vad man riktigt hade förstått blir det plötsligt frontralkrock mellan samvetet och verkligheten. Lite smått jobbigt ibland och inte så lätt att hantera, särskilt inte när det är sönderanalyserat redan efter fem minuter.
Men man är ju bara människa. Man måste få göra lite fel någon gång.

Dessutom kan jag ju skylla på att jag är ung...


(Nej, jag har inte stulit från pensionärerna på hemmet. Nej, jag har inte smitit från olycksplats. Kanske har jag inte gjort nåt fel alls, inte ens moraliskt fel - men det tåls att analyseras en stund till.)



Vilket långt och jobbigt inlägg! Tur att man itne har några läsare...

Nu ska jag fundera på vad "enforisk estradad" betyder.