Mitt liv som Sara

Söndag

Efter en jobbig kurs med stress dygnet runt och intensivt tentapluggande i en vecka som följs av en omöjlig tenta kanske det inte är så konstigt att det känns lite tomt när det är över. Jag har funderat lite. Eller jag har funderat rätt mycket, på det mesta. Hela helgen har jag suttit inne på mitt rum, mestadels ensam, och koncentrerat mig på att vara förkyld och trött.

Igår slog det mig igen. Hur mycket som bara händer av slumpen. Och hur mycket som faktiskt blir beroende av just de där slumphändelserna. Hur mycket som aldrig hade blivit annars, eller hade det det, fast på ett annat sätt? Om man vänder på det - hur mycket som inte hände bara på grund av det.

Det är ju inte bara små skitsaker. Det är ju STORA saker som sker. Liv och död. Kärlek och hat.

Jag hamnade i Uppsala på grund av ett inte så genomtänkt knapptryck på datorn. "Vill du stå kvar i reservkön?"
"Tja, det kan jag väl göra. Det är ju bara att tacka nej om jag mot förmodan skulle komma in." Trodde jag. Så var det inte och jag blev så illa tvungen att flytta, hals över huvud bara sticka, trots att jag var helt inställd på Lund.
Vad hade hänt om jag hade tryckt på Nej-knappen? Då hade jag antagligen suttit i Lund nu, med helt andra vänner, och kanske inte haft en aning om hur ett korridorsrum ser ut i Flogsta. Jag hade inte känt en enda av de som jag träffar dagligen här. Sofie, Jenny, korrekompisarna... jag hade inte ens kunna föreställa mig dem och ändå hade de ju varit här.


Jag och Linus loggade in precis samtidigt på efterfesten. Därför såg han mig på förstasidan och skrev till mig. Sannolikheten känns minimal. Jag kunde ju lika gärna ha loggat in fem minuter senare och då hade han aldrig sett mig. Visst, det finns en möjlighet att vi hade träffats ändå, men vi har inga gemensamma kompisar, vi går inte till samma ställen och det finns sådär 120 000 andra i samma stad som jag ju faktiskt inte ens bor i.

Två avlägsna kompisar körde ihjäl sig på Nya Zeeland för en månad sen. De var lika gamla som mig. De regnade och var halt när det hände. Hade de bestämt sig för att hyra bil en dag senare, eller tagit en annan väg så hade det inte hänt. Då hade de fortfarande levt nu.


Tänk om om hade varit. Det är egentligen helt meningslöst att försöka resonera kring slumpen, men fascinerande är det. Alla människor man känner har man ju träffat mer eller mindre slumpartat. Ens vardag bygger på slumpen.

Eller gör det det?
Hade jag kommit till Uppsala på ett eller annat sätt ändå? Om jag hade läst igenom reglerna noggrannare så hade jag ju kunnat räkna ut med lilltån att jag skulle hamna här om jag tackade ja.
Hade jag och Linus träffats ändå även om vi inte hade loggat in samtidigt? Vi skulle ju ha kunna mötas i korvkön efter krogen, han skrev tentor på min gymnasieskola, han cyklade förbi den busshållsplatsen där jag stod dagligen i tre år. Hur många gånger har vi sett varann utan att vi kommer ihåg det?
Hade tjejerna funderat på att det kunde vara farligt att ge sig ut för att köra i ösregn och kommit fram till att "Nej, vi väntar tills det lugnar ner sig." så hade de inte fått vattenplaning. Eller hade de fått det ändå, fast en annan dag, på ett annat ställe?

Japp. Så mycket kan man tänka på när hjärnan inte längre är fast i att repetera anatomi.