Mitt liv som Sara

Japp. Så är det faktiskt, tro det eller ej. Eller rättare sagt; jag har blivit erbjuden jobb hela september och oktober så om jag vill ha det så är det bara att säga ja och - vips - så är jag inte en tragisk, arbetslös nittonåring längre. Det låter ju helt fantastiskt, så varför inte tacka ja på en gång? Jo, det finns en hake. Det är bara 75%. Tyvärr. Och med den lönen som jag kommer att ha så blir inte det särskilt mycket pengar att spara. Tyvärr. Dessutom kan jag ju inte tacka ja till något annat jobb så länge som jag jobbar där och det blir nog till och med svårt att kunna kombinera det med något annat deltidsjobb. 
Men det finns ju flera saker som talar för det också; 
1. Det ligger i Habo så jag har en restid på sådär 5 min med cykel = ingen äcklig buss eller dyr bil.
2. Jag slipper gå arbetslös i väntan på ett annat jobb som ju faktiskt inte alls behöver vara så kul eller välbetalt. 
3. Jag bor hemma så jag kan ju faktiskt spara allt jag tjänar, något som jag till exempel inte skulle kunna göra om jag jobbade utomlands. 
4. Jag kan det mesta på jobbet nu och känner mej ganska hemmastadd (vilket i och för sig inte bara är positivt). 
5. Jag trivs med (de flesta i) personalen. 


Så vi får väl se hur jag gör. Men i nuläget lutar det nog mot att säga ja. Det känns faktiskt rätt korkat att säga nej när jag inte ens har något annat jobb på gång. Jag ska ringa i morgon eller på fredag och fråga lite om lönen och så (det är nog antagligen inte lönt att försöka förhandla, men man kan ju i alla fall fråga) så ska jag tänka över det.