Ångest
Lördag
Första helgen jag inte jobbar någon delad tur. Jätteskönt, men samtidigt blir det ju mindre pengar. Idag börjar jag 12 istället för 7, det gör ju lite.
Jag är fortfarande jättenervös inför allt det här med skolan. Jag skulle behöva en SYO eller nåt som kunde säga till mej hur jag ska göra allt, helst också ta alla beslut.
Nu har jag dessutom blivit tveksam till om jag verkligen vill bli läkare överhuvudtaget. Jag kanske bara har sökt det för att det är det svåraste att komma in på, den mest prestigefyllda utbildningen jag kan komma på och yrket med högst status. Och det kan man ju inte ha som grund för ett helt yrkesverksamt liv, eller hur? Man måste ju verkligen vilja, känna att det är helt rätt. Men hur gör man det då? Jag har ju funderat och funderat, kanske inte satt mej in tillräckligt mycket i själva utbildningen, men ändå. Hur ska jag kunna veta nu om det är rätt yrke för mej att jobba med om 10 år, när jag inte ens vet om det är rätt nu?
Samtidigt; det är ju inte säkert att man blir så mycket klokare av att vänta med studiestarten. Jag vet de som bara skjuter och skjuter på det och som aldrig kommer till skott. Och sån vill jag inte bli. Utblidningen är 5,5 år + 1,5 år AT-tjänst innan man blir färdig, och jag vill inte hinna bli gammal. Börjar jag i år kommer jag vara 27 innan jag är färdig... Herregud.
På ett annat sätt så är jag jättesugen. Jag vill plugga, jag saknar skolan, att lära mej, att utvecklas, att få tänka och lösa problem. Studentlivet verkar så himla kul också. Jag vill träffa nya människor som är lite mer som jag, som är intresserade av ungefär samma saker och som inte tycker att det är skitkonstigt att ha 20,0.
Jag vill flytta, men samtidigt bo kvar här i mitt lilla rum hos mamma och pappa i Habo. Plugga, men inte lämna Linden och alla jobbarkompisar och gamlingar.
Kan man inte få dela på sig och efter ett år välja det alternativ som var bäst?
Nånstans vet jag ändå att jag kommer att börja. Det kanske är fel, men jag kommer inte att kunna säga nej. Och nånstans under all fruktansvärd nervositet och ångest så känner jag förväntan också. Det löser sig nog.
Fast det kommer bli en jobbig jul...
Första helgen jag inte jobbar någon delad tur. Jätteskönt, men samtidigt blir det ju mindre pengar. Idag börjar jag 12 istället för 7, det gör ju lite.
Jag är fortfarande jättenervös inför allt det här med skolan. Jag skulle behöva en SYO eller nåt som kunde säga till mej hur jag ska göra allt, helst också ta alla beslut.
Nu har jag dessutom blivit tveksam till om jag verkligen vill bli läkare överhuvudtaget. Jag kanske bara har sökt det för att det är det svåraste att komma in på, den mest prestigefyllda utbildningen jag kan komma på och yrket med högst status. Och det kan man ju inte ha som grund för ett helt yrkesverksamt liv, eller hur? Man måste ju verkligen vilja, känna att det är helt rätt. Men hur gör man det då? Jag har ju funderat och funderat, kanske inte satt mej in tillräckligt mycket i själva utbildningen, men ändå. Hur ska jag kunna veta nu om det är rätt yrke för mej att jobba med om 10 år, när jag inte ens vet om det är rätt nu?
Samtidigt; det är ju inte säkert att man blir så mycket klokare av att vänta med studiestarten. Jag vet de som bara skjuter och skjuter på det och som aldrig kommer till skott. Och sån vill jag inte bli. Utblidningen är 5,5 år + 1,5 år AT-tjänst innan man blir färdig, och jag vill inte hinna bli gammal. Börjar jag i år kommer jag vara 27 innan jag är färdig... Herregud.
På ett annat sätt så är jag jättesugen. Jag vill plugga, jag saknar skolan, att lära mej, att utvecklas, att få tänka och lösa problem. Studentlivet verkar så himla kul också. Jag vill träffa nya människor som är lite mer som jag, som är intresserade av ungefär samma saker och som inte tycker att det är skitkonstigt att ha 20,0.
Jag vill flytta, men samtidigt bo kvar här i mitt lilla rum hos mamma och pappa i Habo. Plugga, men inte lämna Linden och alla jobbarkompisar och gamlingar.
Kan man inte få dela på sig och efter ett år välja det alternativ som var bäst?
Nånstans vet jag ändå att jag kommer att börja. Det kanske är fel, men jag kommer inte att kunna säga nej. Och nånstans under all fruktansvärd nervositet och ångest så känner jag förväntan också. Det löser sig nog.
Fast det kommer bli en jobbig jul...
Kommentarer
Trackback