Mitt liv som Sara

Tisdag
Vilken dag! Först jobb och jobb, inte så stressigt idag men ändå, sen promenad med Hanna i en timme, sen dansuppvisning i sporthallen och nu på kvällen så hittade jag vår sista kanin död. Japp. Det var det. En nästan 13-årig epok går ur tiden. Nu är vi inte ägare till kaniner längre.

Det värsta är att det känns rätt skönt... Inga fler matningar, inga fler burstädningar (de var väldigt sällsamma på slutet, och det skäms jag lite för...) och inget mer dåligt samvete för att vi inte tog hand om dem bättre. Jo, det klart. Samvetet är väl kanske inte det bästa precis nu. Vi brydde oss ju inte särskilt mycket.

Det näst värsta med denna kanindöden var att hon (Caspina) låg fastklämd mellan burdörren och själva golvet på övervåningen i buren. Det såg precis ut som att hon har haft huvudet emellan när någon har stängt dörren... Men, eftersom varken jag eller Becca har öppnat den där dörren på jättelänge (dvs. efter det att vi såg henne skutta omkring) så verkar det lite otroligt. Farmor trodde att hon kanske hamnade i den konstiga ställningen när hon fick dödskramper. Stackarn. Jag håller ändå på den teorin. Då är det ju inte mitt fel i alla fall.
Hemskt var det i alla fall. Tur att Carl var hemma och kunde peta ner (läs; bända loss och sen fösa ner) henne i en påse.


Om 8,5 timmar ska jag börja jobba så det är nog dags för mej att krypa ner nu...