Minnesstund
Jag och Elin blev ombedda att medverka i en minnesstund för en lärare på skolan som dog förra veckan. Minnesstunden var idag och det var ganska sorgligt. Jag tror inte att jag hade klarat av att sjunga, eller spela heller för den delen, om det hade varit för någon lärare som jag har haft. Jag har i princip aldrig träffat läraren men det var riktigt rörande ändå.
Helt plötsligt får man en anledning att tänka på döden. Det är så offattbart att någon kompis eller släkting skulle dö helt plötsligt, och ännu mer ofattbart att föreställa sig sin egen död. Faktum är ju trots allt att såna dödsfall inträffar hela tiden, i princip alla männskor skulle bli saknade och sörjda av många.
Jag har aldrig förlorat någon, mer än min gammelmormor som dog för 6-7 år sedan, och därför kan jag bara försöka föreställa mej hur det känns.
Det är svårt att tro att allt bara är slut sen, att en hel människa bara är sin kropp och sitt fysiska, att man inte finns om hjärnan inte fungerar. Samtidigt kanske det är ännu svårare att föreställa sig vad som händer sen , om man nu inte bara är "borta". Antagligen kanske man inte ska fundera för mycket på det eftersom man kommer att få klarhet i det först när det är försent.
Jag åkte in till stan vid tolv och åt lunch i skolan, kanske inte den godaste jag har ätit, men å andra sidan slapp jag laga maten själv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte in så tidigt, hade väl tänkt att jag skulle göra något nyttigt, men så blev det inte. Jag letade efter min sax och kollade vad jag hade fått på NP Fysik.
Saxen. Igår tog jag med mig en sax till skolan eftersom man alltid får vänta så länge innan man får tag i nån av de saxar som läraren hade lagt fram (på historian, till vårt kollage). Ja, det var ju riktigt duktigt tyckte jag, att ta med sig en egen sax. Mamma gav mig den precis innan jag åkte till tåget med orden : "Var rädd om den, den är dyr."
Antar att jag inte ens behöver säga att jag har slarvat bort den?! Suck. Jag fick lite bråttom från historian igår för att jag skulle öva med Elin, och glömde den naturligtvis där. Och att någon av mina ansvarstagade, omtänksamma (inte) gruppmedlemmar skulle kunna ta med den från grupprummet var självklart omöjligt. Därför är nu en liten Fiskars-sax med orange handtag ute på äventyr. Förhoppningsvis kommer den så småningom på att den ska återvända hem...
NP Fysik. Jag gick upp till Lundis, själv, och hörde om han hade rättat proven. Det hade han inte sa han först. Sen frågade han hur ivrig jag var och när jag svarade "jätteivrig" gick han och hämtade proven. Han hade inte rättat den sista uppgiften än men jag fick de det ändå. Först fick jag nästan en chok - det var röda bockar överallt, på de uppgifterna som jag hade varit säker på att jag hade klarat. Sen insåg jag att det inte var bockar utan V:n, dvs VG-poäng. Pulsen sjönk något och jag kunde andas ut. Skönt att ha sett att det gick bra.
Den här boken ska jag gömma riktigt, riktigt långt inne i mitt skåp och förtränga dess existens...
Nu är det sportlov på riktigt. 10 dagar utan något inplanerat. Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt. jag blir lätt ganska rastlös om jag inte har något att göra. Fast vissa grejer ska göra: åka till Gällstad, plugga Samhäll och Ma E och så ska jag antagligen ut i morgon också.
Helt plötsligt får man en anledning att tänka på döden. Det är så offattbart att någon kompis eller släkting skulle dö helt plötsligt, och ännu mer ofattbart att föreställa sig sin egen död. Faktum är ju trots allt att såna dödsfall inträffar hela tiden, i princip alla männskor skulle bli saknade och sörjda av många.
Jag har aldrig förlorat någon, mer än min gammelmormor som dog för 6-7 år sedan, och därför kan jag bara försöka föreställa mej hur det känns.
Det är svårt att tro att allt bara är slut sen, att en hel människa bara är sin kropp och sitt fysiska, att man inte finns om hjärnan inte fungerar. Samtidigt kanske det är ännu svårare att föreställa sig vad som händer sen , om man nu inte bara är "borta". Antagligen kanske man inte ska fundera för mycket på det eftersom man kommer att få klarhet i det först när det är försent.
Jag åkte in till stan vid tolv och åt lunch i skolan, kanske inte den godaste jag har ätit, men å andra sidan slapp jag laga maten själv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte in så tidigt, hade väl tänkt att jag skulle göra något nyttigt, men så blev det inte. Jag letade efter min sax och kollade vad jag hade fått på NP Fysik.
Saxen. Igår tog jag med mig en sax till skolan eftersom man alltid får vänta så länge innan man får tag i nån av de saxar som läraren hade lagt fram (på historian, till vårt kollage). Ja, det var ju riktigt duktigt tyckte jag, att ta med sig en egen sax. Mamma gav mig den precis innan jag åkte till tåget med orden : "Var rädd om den, den är dyr."
Antar att jag inte ens behöver säga att jag har slarvat bort den?! Suck. Jag fick lite bråttom från historian igår för att jag skulle öva med Elin, och glömde den naturligtvis där. Och att någon av mina ansvarstagade, omtänksamma (inte) gruppmedlemmar skulle kunna ta med den från grupprummet var självklart omöjligt. Därför är nu en liten Fiskars-sax med orange handtag ute på äventyr. Förhoppningsvis kommer den så småningom på att den ska återvända hem...
NP Fysik. Jag gick upp till Lundis, själv, och hörde om han hade rättat proven. Det hade han inte sa han först. Sen frågade han hur ivrig jag var och när jag svarade "jätteivrig" gick han och hämtade proven. Han hade inte rättat den sista uppgiften än men jag fick de det ändå. Först fick jag nästan en chok - det var röda bockar överallt, på de uppgifterna som jag hade varit säker på att jag hade klarat. Sen insåg jag att det inte var bockar utan V:n, dvs VG-poäng. Pulsen sjönk något och jag kunde andas ut. Skönt att ha sett att det gick bra.
Den här boken ska jag gömma riktigt, riktigt långt inne i mitt skåp och förtränga dess existens...
Nu är det sportlov på riktigt. 10 dagar utan något inplanerat. Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt. jag blir lätt ganska rastlös om jag inte har något att göra. Fast vissa grejer ska göra: åka till Gällstad, plugga Samhäll och Ma E och så ska jag antagligen ut i morgon också.
Kommentarer
Trackback