Slut
För ca en vecka sen tog det slut mellan mig och min pojkvän sedan sju år tillbaka. Jag har medvetet låtit bli att skriva ut det här av hänsyn till honom. Inte för att det är hemligt eller så, utan mer av respekt. Jag tror inte att det är sådär jättemånga som läser min blogg (min besöksstatistik är inte så upphetsade direkt) men även om jag skriver blogg för min egen skull och använder den i princip som en dagbok, så skulle det ju inte vara så kul om någon fick reda på det genom bloggen...
I alla fall, nu känns det som att det har gått lite tid och även om tiden inte läker alla sår så kan det ta lite tid att smälta det, och jag (och förhoppningsvis han) har smält det oväntat bra med tanke på att det bara har gått en vecka.
Jag har trots allt aldrig varit singel innan, och det har inte han heller och det är rätt stor omställning. Visst, det är mycket mer frihet, det är det verkligen, men samtidigt har man inte längre någon som man kan träffa och bara ligga i en soffa en hel dag och bara titta på TV med och dega, utan att för den skull känna sig osocial eller obekväm.
Jag hoppas i alla fall att vi kan hålla kontakten och vara vänner, och kanske om det vill sig, hitta tillbaka till varandra. Vi får väl se hur det blir, men i nuläget känns situationen stabil. Vi ska inte stänga några dörrar har vi sagt, men samtidigt känns beslutet helt rätt. Det känns som om jag långsamt börjar hitta tillbaka till mej själv. Beslutet i sig var självklart jobbigt, och även att säga det till honom, men på något sätt är det ändå så att när man väl har bestämt sig är den värsta biten över. Visst är jag ledsen för att det har blivit såhär och jag har ägnat många, många timmar åt att fundera på det, men nu infinner sig ändå en lättnad.
Som sagt; vi är absolut inte ovänner och det vill jag verkligen inte att vi blir. Jag menar, sju år av mitt nittonåriga liv är ändå sju år. Jag känner ingen ångest över att ha "slösat" bort en så stor del av livet eftersom jag inte ser det som ett slöseri. Vi har haft så mycket tillsammans och vi har så mycket minnen och jag känner inte att jag önskar att vi inte skulle ha varit ihop. Jag önskar honom verkligen allt gott och hoppas som sagt att vi kan fortsätta som vänner.
I alla fall, nu känns det som att det har gått lite tid och även om tiden inte läker alla sår så kan det ta lite tid att smälta det, och jag (och förhoppningsvis han) har smält det oväntat bra med tanke på att det bara har gått en vecka.
Jag har trots allt aldrig varit singel innan, och det har inte han heller och det är rätt stor omställning. Visst, det är mycket mer frihet, det är det verkligen, men samtidigt har man inte längre någon som man kan träffa och bara ligga i en soffa en hel dag och bara titta på TV med och dega, utan att för den skull känna sig osocial eller obekväm.
Jag hoppas i alla fall att vi kan hålla kontakten och vara vänner, och kanske om det vill sig, hitta tillbaka till varandra. Vi får väl se hur det blir, men i nuläget känns situationen stabil. Vi ska inte stänga några dörrar har vi sagt, men samtidigt känns beslutet helt rätt. Det känns som om jag långsamt börjar hitta tillbaka till mej själv. Beslutet i sig var självklart jobbigt, och även att säga det till honom, men på något sätt är det ändå så att när man väl har bestämt sig är den värsta biten över. Visst är jag ledsen för att det har blivit såhär och jag har ägnat många, många timmar åt att fundera på det, men nu infinner sig ändå en lättnad.
Som sagt; vi är absolut inte ovänner och det vill jag verkligen inte att vi blir. Jag menar, sju år av mitt nittonåriga liv är ändå sju år. Jag känner ingen ångest över att ha "slösat" bort en så stor del av livet eftersom jag inte ser det som ett slöseri. Vi har haft så mycket tillsammans och vi har så mycket minnen och jag känner inte att jag önskar att vi inte skulle ha varit ihop. Jag önskar honom verkligen allt gott och hoppas som sagt att vi kan fortsätta som vänner.
Kommentarer
Trackback