Mitt liv som Sara

Jo, jag blev faktiskt ledsen över att inte komma in. Nu när det har sjunkit in känns det värre. Fast det är så himla typiskt att det händer. Verkar som om det alltid blir så när det gäller mej; saker som jag inte bryr mej så mycket om går det bra för och när jag verkligen, verkligen, verkligen bryr mej så skiter sej allt. Ta pilotutblidningen till exempel. Det visade sig att jag var typ en av femtio eller nåt sånt som var de enda av jättemånga som kom med och skulle få göra testen. Jag ville inte ens. Jag hade bara anmält mej för skojs skull och sen inte brytt mej mer. Jag hade till och med bestämt mej för att skita i det. Bara för det blir jag nerringd av syon på skolan som ABSOLUT tycker att jag ska komma upp till Västerås och göra testerna. Självklart tyckte alla andra att jag skulle göra det också, alla utom Kim.
Kan förklara lite kort att det valet jag stod inför var nära att utlösa en ångestattack. Nära var det, och jag jag vill aldrig hamna i den situationen igen.
Likadant med prov och inlämningar som man inte bryr sig om; de kommer tillbaka med ett stort MVG.
Sen när jag verkligen, verkligen vill något, som att komma in på SVF, ja, då får jag inte det. Jag har tagit sånglektioner, jag läste den där sketna musikteorin i flera timmar och jag övade och övade på det jag skulle spela. Inte hjälpte det. Suck. Ja, jag känner mej faktiskt ganska nere.