Mitt liv som Sara

Tisdag
Oj oj oj vad trött jag blev på allt nu. På Lund, på mitt liv, på mej... Rädd är jag också. Det är så stort allt och där ska jag vara helt ensam bland 40 000 andra studenter. Vill inte längre. Skulle helst av allt bara vilja bli liten och krypa upp i en varm famn och somna och sova bort allt. Sen när jag vaknade igen så skulle allt ha ordnat sig, ingen beslutsångest och ingen handlingsförlamning kvar.

Det känns inte så bra längre. Jag kanske inte alls ska bli läkare. Det kanske inte passar mej alls. Bara för att somliga andra tycker att det blir så bra så (med en läkare i släkten...) så behöver det ju inte alls vara det. Jag måste ju bestämma själv. Jag känner mej inte så sugen som jag borde med tanke på att det är det jag ska tillbringa de följande 5,5 åren med att studera. Och sen ska jag ju använda resten av mitt liv till att jobba med det...

Allt är så vansinnigt seriöst! Jag orkar inte riktigt med allt allvar. Inte nu. Inte när jag precis har insett att man faktiskt kan vara på nåt annat sätt än bara otroligt ordentlig, och överleva ändå (och dessutom ha fruktansvärt kul under tiden).

Jag har ingen lust att flytta. Jag har ju fått bra kontakt nu med mina kompisar, bättre än någonsin tidigare. Jag trivs här och jag vill inte stå i tacksamhetsskuld till min morbrors tjejs föräldrar för att de har fixat ett rum hos en jättegammal tant, där jag egentligen inte vill bo. Jag vill flytta på riktigt i så fall. En egen lägenhet vill jag ha.


Ja, jag är skiträdd.
Ja, jag har ångest.
Nej, jag är inte så vuxen.