... och sen ville jag inte vara med längre
Torsdag
Panik. Ångest.
Jag vill inte längre. Jag vill inte åka upp längre. Jag vill vara kvar här! Shit.. jag skulle inte börjat plugga i våras, jag skulle ha väntat ett tag. Jag är inte mogen än. Inte alls. Och särskilt inte ikväll...
Ja, jo det blir nog bra. När jag väl har kommit upp så kommer jag säkert trivas, det gjorde jag ju förra terminen och då var jag helt oförberedd.
Det är avskeden som är svåra. Särskilt ett. Det var inte så svårt just vid hejdå-ögonblicket. Då kändes det oroväckande lite. Men nu, när mörkret har fallit och man är ensam igen, då... då är det inte kul.
Och när man inser att man kommer att sakna en person, så inser man samtidigt att man kommer att sakna många fler.
Det löser sig nog. Till slut.
Dessutom var sommaren ändå bara en liten dröm. Och man ska inte fastna i drömmar för då glömmer man att leva.
Panik. Ångest.
Jag vill inte längre. Jag vill inte åka upp längre. Jag vill vara kvar här! Shit.. jag skulle inte börjat plugga i våras, jag skulle ha väntat ett tag. Jag är inte mogen än. Inte alls. Och särskilt inte ikväll...
Ja, jo det blir nog bra. När jag väl har kommit upp så kommer jag säkert trivas, det gjorde jag ju förra terminen och då var jag helt oförberedd.
Det är avskeden som är svåra. Särskilt ett. Det var inte så svårt just vid hejdå-ögonblicket. Då kändes det oroväckande lite. Men nu, när mörkret har fallit och man är ensam igen, då... då är det inte kul.
Och när man inser att man kommer att sakna en person, så inser man samtidigt att man kommer att sakna många fler.
Det löser sig nog. Till slut.
Dessutom var sommaren ändå bara en liten dröm. Och man ska inte fastna i drömmar för då glömmer man att leva.
Laddning inför återflytt
Onsdag
Sommaren har flugit förbi i ett rasande tempo och jag har knappt hängt med, men nu är den slut. Det blir snart höst och det är dags för mej att flytta tillbaka upp till Uppsala och min korridor.
Det ska bli kul, men jag är lite nervös faktiskt. Lite blandade känslor är det också. Det ska bli kul att träffa alla och komma igång igen, samtidigt som det kommer att innebära en hel del avsked och jag är, igen, orolig för om jag kommer klara plugget. Orka.
Men det gör jag säkert, och antagligen kommer jag inte sakna folk så sjukt mkt som jag tror nu. Förhoppningsvis kommer jag komma över och få distans till en del saker som har hänt i sommar, både positivt och negativt, eftersom jag då kommer sluta älta det jobbiga och glömma hur underbart det härliga var.
Surt bara att man brukar fungera så att man glorifierar och förskönar i efterhand.
Aja. Det är som det är. Det blir nog bra när jag väl har plågat mej genom de 40 milen i äcklig Swebuss upp...
Sommaren har flugit förbi i ett rasande tempo och jag har knappt hängt med, men nu är den slut. Det blir snart höst och det är dags för mej att flytta tillbaka upp till Uppsala och min korridor.
Det ska bli kul, men jag är lite nervös faktiskt. Lite blandade känslor är det också. Det ska bli kul att träffa alla och komma igång igen, samtidigt som det kommer att innebära en hel del avsked och jag är, igen, orolig för om jag kommer klara plugget. Orka.
Men det gör jag säkert, och antagligen kommer jag inte sakna folk så sjukt mkt som jag tror nu. Förhoppningsvis kommer jag komma över och få distans till en del saker som har hänt i sommar, både positivt och negativt, eftersom jag då kommer sluta älta det jobbiga och glömma hur underbart det härliga var.
Surt bara att man brukar fungera så att man glorifierar och förskönar i efterhand.
Aja. Det är som det är. Det blir nog bra när jag väl har plågat mej genom de 40 milen i äcklig Swebuss upp...
Att bryta mot egenuppsatta regler
Lördag, mitt i natten mot söndag
Shit vad jag hatar mej själv ibland. Jag är verkligen hopplös. Jag hade bestämt mig för två saker ikväll som jag inte skulle göra, och jag gjorde båda två. Eller åtminstone en och en halv.
Jävla Sara!
Shit vad jag hatar mej själv ibland. Jag är verkligen hopplös. Jag hade bestämt mig för två saker ikväll som jag inte skulle göra, och jag gjorde båda två. Eller åtminstone en och en halv.
Jävla Sara!
Loservarning
Torsdag
Ibland har man dagar när man känner sig totalt ointressant och betydelselös. Precis som någon riktigt loser, nån som man både kan ha och mista. Det spelar nog ingen större roll.
Det är lätt att bli lite deppig när man känner sig totaldissad. Väldigt lätt.
Och det är ju grymt dumt att bli ledsen när man istället borde bli skitarg och skälla ut någon.
Aja. Jag har inte lång tid kvar här. Jag får väl stå ut.
Ibland har man dagar när man känner sig totalt ointressant och betydelselös. Precis som någon riktigt loser, nån som man både kan ha och mista. Det spelar nog ingen större roll.
Det är lätt att bli lite deppig när man känner sig totaldissad. Väldigt lätt.
Och det är ju grymt dumt att bli ledsen när man istället borde bli skitarg och skälla ut någon.
Aja. Jag har inte lång tid kvar här. Jag får väl stå ut.
Jag, jag och mej själv
Tisdag
Ja. Jag tänker för mycket. Jag analyserar för mycket. Jag engagerar mig för mycket. Som en liten bonus så är jag alldeles för naiv. Jag vet det, och ändå kan jag inte göra något åt det.
Jag är vilsen just nu och vet inte riktigt vad jag vill, vad jag känner, vem jag är, vem andra egentligen är i förhållande till mig och vad jag ska göra. Förvirrad - ja!
Jag har en kanske inte så ovanlig men dock jobbig förmåga att lyckas krångla in mej i saker och ting. Alltid likadant; jag tycker att något är en jättebra idé, jag kör på i hundranittio och tror att "det går nog bra det här". Helt plötsligt (enligt mej själv, andra hade säkert kunnat lista ut det långt före) vänder hela situationen och jag står där med byxorna nere so to speak. Oj, vad hände liksom? Jag är nånstans där jag inte känner igen mej och vet inte alls åt vilket håll jag ska gå, kanske mest för att jag inte heller vet vart jag vill hamna.
Är alla lika jobbiga?
Problem nr 2 som nog säkert hänger tätt samman med ovanstående är att jag tydligen är helkass på att läsa folk. Totalt. Typ:
Sara tror: Jo men vi går ju så bra ihop! Egentligen: Personen i fråga väntar på rätt tillfälle att fly fältet. (Helt fel tillfälle funkar också utmärkt, tydligen.)
Sara tror: Nej då, vi är bara kompisar! Egentligen: Sara får en något komplex, men dock, kärleksförklaring.
Sara tror: Jag är så hispig och stressig av mej. Egentligen: Personer runt omkring uppfattar henne som lugnet självt.
Suck.
Ja. Jag tänker för mycket. Jag analyserar för mycket. Jag engagerar mig för mycket. Som en liten bonus så är jag alldeles för naiv. Jag vet det, och ändå kan jag inte göra något åt det.
Jag är vilsen just nu och vet inte riktigt vad jag vill, vad jag känner, vem jag är, vem andra egentligen är i förhållande till mig och vad jag ska göra. Förvirrad - ja!
Jag har en kanske inte så ovanlig men dock jobbig förmåga att lyckas krångla in mej i saker och ting. Alltid likadant; jag tycker att något är en jättebra idé, jag kör på i hundranittio och tror att "det går nog bra det här". Helt plötsligt (enligt mej själv, andra hade säkert kunnat lista ut det långt före) vänder hela situationen och jag står där med byxorna nere so to speak. Oj, vad hände liksom? Jag är nånstans där jag inte känner igen mej och vet inte alls åt vilket håll jag ska gå, kanske mest för att jag inte heller vet vart jag vill hamna.
Är alla lika jobbiga?
Problem nr 2 som nog säkert hänger tätt samman med ovanstående är att jag tydligen är helkass på att läsa folk. Totalt. Typ:
Sara tror: Jo men vi går ju så bra ihop! Egentligen: Personen i fråga väntar på rätt tillfälle att fly fältet. (Helt fel tillfälle funkar också utmärkt, tydligen.)
Sara tror: Nej då, vi är bara kompisar! Egentligen: Sara får en något komplex, men dock, kärleksförklaring.
Sara tror: Jag är så hispig och stressig av mej. Egentligen: Personer runt omkring uppfattar henne som lugnet självt.
Suck.