Mitt liv som Sara

Igår natt hände det något som faktiskt var rätt oväntat men inte mindre kul för det. Lagom till att jag hade slocknat i mitt rum (halv tolv var klockan bara, men det kändes efter en stressig veckan som betydligt senare) ringde telefonen och jag vaknade. Jag hörde Carl prata i TV-rummet - på engelska! Jag blev genast klarvaken och var tvungen att gå ut och kolla vem det var som hade ringt. Någon från Portugal, sa Carl. Det kunde bara vara en person....
Han skulle ringa om 40 min igen, eftersom Carl hade sagt att jag inte var hemma förrän då, suck - småsyskon!!! Under tiden hann jag faktiskt bli lite smått nervös, men strax efter tolv ringde det igen. Spänningen steg.... Jag svarade och efter några sekunders tystnad började han sjunga Happy Birthday, och blev därmed den första som sjöng för mej (förrutom familjen på morgonen)
"Do you know who this is?" undrade han och det visste jag självklart - Vasco! Om jag nu mot förmodan inte har nämnt Vasco innan så kan jag berätta lite kort att han var en av alla som jag träffade på lägret i Österrike i somras och som är den som jag har haft mest kontakt med. Men jag blev ändå riktigt förvånad att han ringde - det skulle jag aldrig ha vågat! Snällt var det i alla fall. Vi pratade lite, och jag tror inte att jag sa något som var jättekonstigt, trots att jag var trött och inte var sådär 100% inställd på att prata engelska på telefon. 

Han fyller år idag, men det skulle ju vara lite konstigt om jag ringde upp honom idag, så det får räcka med att jag har skickat ett brev. Brevet kommer att komma försent, på måndag tidigast eftersom jag skickade det igår. men bättre sent än aldrig! Jag får väl skicka ett mail också antar jag....


För min del är det plugg, plugg och åter plugg som gäller idag. Psykologi och musikteori blir det som gäller idag tror jag och så får jag ta alla tusen andra ämnen resten av dagarna... Suck. 


En sak till... Jag får inte sådär överdrivet många kommentarer så jag tycker det är jättekul för varje ny jag får - men snälla, skriv inte anonymt! Då måste jag sitta och försöka lista ut vem det är eftersom jag blir så nyfiken!  

Jag är helt slut. Hjärnan hakar upp sig och jag kan i princip inte tänka klart. Suck. Nyss hittade jag inte ikonen på datorn till msn, bara för att inse att jag aldrig har haft någon ikon för det. Tror att jag måste sova lite...

Men innan det ska jag klaga lite över mitt jobbigt liv:

Skolan tar verkligen allt och lite till. Man hinner inte färdigt med en sak förrän nästa grej måste vara färdigt. Tänkte ge ett litet smakprov ur min kalender:
v 17:
Måndag: Plugga inför det sista kemiprovet, det som jag MÅSTE sätta mvg på...
Tisdag: Kemiprov (tack och lov gick det bra!)
Onsdag: Sånglektion, sista lektionen i psykologi innan inlämningen. (Underbart att Christina var sjuk och inte kunde förklara schizofreni för mej, det som jag inte förstod... suck.) Skjutsa lillasyster till stan eftersom de oansvariga föräldrarna (hmm!) hade glömt bort henne...
Torsdag: Gå till kvinnojouren, skriva projektrapporten som knappt är påbörjad och som ska vara inne senast nästa vecka, skriva psykologirapporten, öva inför intagningsprovet på folkhögskolan.
Fredag: Lilla Sara fyller år mitt i röran. Bryr mej faktiskt inte ett dugg, tycker bara att det är jobbigt när folk fråga vad jag vill ha....
Helgen: Helgad åt projektrapport, psykologiarbetet och övning inför intagningsprovet....

Suck. Ja, jag vet att det finns de som pluggar betydligt mer än vad jag gör och som nästan aldrig klagar, jag  vet. Jag tycker bara att det är så gryyyymt jobbigt när det känns som att man kommer att misslyckas hur mycket man än anstränger sig.
Till råga på allt närmar sig studenten och balen. Som tur är har jag ÄNTLIGEN hittat en balklänning. Köpte den igår. Den är turkos med broderier på hela framsidan, bild kommer när jag får tid.....


Tyvärr är det inte bara skolan som gröper ur mitt själsliga liv. Om det ändå vore så väl... Nej. Tyvärr är det inte så. Men, så dum är jag inte att jag skriver om det i min offentliga dagbok (nej, för det är ju inte det jag gör precis nu eller nåt...)

Så, tyck riktigt synd om stackars Sara som har spänningshuvudvärk och som våndas inför nästa vecka.... (och hela livet...)

I fredags var jag hos Mikael tillsammans med Sofia och Oscar och Hanna. Mikaels bror var där också, men ingen Ernesto, Karl eller Elina kom. Istället kom det två från C-klassen lagom till kladdkakan. Oscar och Sofia gick hem innan vi hade spelat klart så kvällen slutade med att jag och Hanna satt där med två C-klassare, en pesetare och en klasskompis. Hmm, men de andra var roliga och trevliga också så det var kul ändå. Eftersom samtliga verkade ha någon slags allvarlig allergi mot kameror så har jag knappt fått ett enda vettigt foto från den kvällen, så jag får väl ta det bästa.

Speculation - Hannas favvospel

Igår var jag i Gällstad och shoppade loss. Nja, shoppade loss är kanske att ta i, men jag köpte i alla fall en grön luvtröja och en brun kjol. Det är ganska ovanliga färger för mej, jag brukar hålla mej till olika nyanser av rosa och svart. Men just därför kändes det kul att ha nåt som är lite annorlunda.
Jeansavdelningen är en psykningsavdelning. Punkt. Samtliga gånger jag har varit där slutar det med att jag känner mej som ett supertjockis och går därifrån utan byxor. Hmm. Hur ser de ut som kommer i storlek 24?

Ja, tyvärr. Det skulle inte vara helt fel om det hände något oväntat roligt någon gång... Suck.
Inte för att dagen var en katastrof, inte alls. Den har hittills varit helt ok faktiskt.

Första lektionen hade jag musik. Rätt kul, som vanligt. Jag sjöng min låt, Cecilia Lind. Jag börjar lära mej texten på allvar nu, så nu försöker jag att berätta den som en berättelse. Ann-Sofie har sagt att man ska fokusera på texten - då kommer sångtekniken av sig självt. Sant. När jag sjunger den försöker jag att dem framför mej. Den är faktiskt riktigt romantisk om man lyssnar. Och lite lagom melankolisk, eftersom den trots allt handlar om kärlek som i praktiken är rätt omöjlig.

Vreeswijk är inte lika snygg som jag föreställer mej herr Fredrik Åkare...

Vad som inte var lika roligt med musiklektionen var att det visade sig vara så att andrastämman som jag hade satt ihop och som Jannie hade fått låna var borta. Gone. Hmm, nej det kanske inte var världens största mästerverk direkt, men eftersom jag inte är så van, varken att skriva noter eller hitta på andrastämmor så kändes det inte så kul.

Samhällen rullade på som vanligt och på matten satt jag mest och pratade, fy skäms! Efter det var det dags för mat och stora-övertalningsoffensiven-av-ovillig-sandhemare, skulle det visa sig. Karl ville inte komma ikväll... Och därmed inte heller skjutsa oss mellan Habo och Jönköping. Suck.

Efter att jag i princip hade gett upp övertalningen och ätit färdigt, fixade jag till GC-labben. När den var färdig hade fysiklabben börjat för tio minuter sen och jag började på allvar fundera över om jag skulle skippa den. Till slut bestämde jag mej dock för att vara med. Duktigt. Uppe i lektionssalen satt Hanna och Lollo. Spännande labb - not. Det var ingen labb överhuvudtaget. Nix, det var bara att räkna på. Det är inget för mej, sa jag och gick till bussen för att ta tvåtåget. När jag kom till Juneporten visade klockan där 13.59. Ja, ja, den visar nog lite fel, tänkte jag.

Jag fick lov att ta 14.15-bussen. Suuuuuck!

Det var jättejättefint väder idag också så jag beslöt mig för att ha flipp-flopp och kjol. Det är väl passande när det är sommarvarmt, tyckte jag. Jag tror aldrig att jag har fått så många kommentarer om min klädsel någonsin... Karls kompis, Lillebror eller vad han nu kallas, inledde med höjda ögonbryn, sen kom Dagge :"Tycker du att det är sååå varmt?" (Ja, tydligen... 24 grader räcker gott och väl för mej!), Lundis ville också vara med i klubben Mobba Sara och sen mötte jag också Elin i matsalen som naturligtvis också kommenterade. Men så konstigt är det väl inte?!?!
Hmm. Jag tyckte att det var skönt i alla fall! Särskilt när vi tog en promenad vid halv tre tiden för att kolla på gamla hus på Kålgården (vi har det som uppgift på Historian). Hanna hade till och med vinterjacka på sig först... Suck.

En annan sak som har varit lite konstigt på sista tiden är att jag har börjat drömma ganska mycket om en gammal kompis som jag inte har träffat på hur länge som helst. Jag tänker ganska mycket på henne också. Skitkonstigt. Det är rätt sorgligt egentligen. Vi har (hade) känt varann sen vi gick i nollan och upp en bra bit in på högstadiet och idag har vi ingen som helst kontakt. Antagligen är det lika bra det eftersom personen i fråga är högst opålitlig och rätt så självcentrerad. Trots det är jag nyfiken på hur det går för henne. Jag är ganska säker på att om hon fortsätter i de spår som hon inledde i slutet av vår vänskap kommer det inte att gå så bra... Ansvar existerar inte, i alla fall inte hennes ansvar. Att hennes betyg var sämre än mina berodde tydligen på att min mamma jobbade på samma skola och att alla hennes lärare var knäppa. Hmm. Hon bröt löften och avtal när vi skulle ses och liknande tusen och åter tusen gånger. Ändå kom hon tillbaka efter ett tag och bad om ursäkt: och dum och naiv som jag är så godtog jag den alltid. Jag tror att hon vill väl innerst inne, att hon är en god människa. Hon har bara alldeles för dålig självdisiplin och inlevelseförmåga när det gäller andra människor att det helt enkelt inte fungerar i vårt samhälle.
Hon "tog ledigt" från skolan för att plugga körkortsteori. Ett halvår senare hade hon fortfarande inte fixat teoriprovet, det hade varit för mycket. Men körprovet, det var då absoluuut inga problem det inte! Om någon frågar mej så är jag ganska övertygad om att hon fortfarande inte har körkort. Tragiskt.
Men, min barndomsvän kan ju ha förändrats. Det tror jag fortfarande på - människors möjlighet att byta banam bryta ett dåligt mönster. Vi får väl se nästa gång hon ringer, om ett halvår eller så. Jag väntar fortfarande på att hon ska ringa upp, som hon lovade att göra i höstas då jag fick ett sms där det stod: " Jag sitter på lektion. Ringer dej sen." Jag väntade en bra stund inne i stan och missade x antal tåg och bussar i väntan på det samtalet innan jag slutligen åkte hem och väntade där i stället. 

Jäkligt lång lektion...

Helt underbart väder är det idag. Jättevarmt och strålande solsken. Jag och Kim ska ta en liten promenad snart...

I morse sjöng jag i Kristine Kyrka i stan. Det gick ganska bra tror jag, särskilt med tanke på att jag knappt har övat nåt alls. På genrepet eller vad man ska kalla det gick det inte alls bra. Skitdåligt till och med. Rösten sprack och hade sig, och blev alldeles darrig. Hmm, självförtroendet sjönk ganska snabbt och det underlättade inte direkt. Som tur var gick det bättre när jag sjöng "på riktigt". Men det är väl så det ska vara antar jag; att det går dåligt på genrepet.

I kväll ska jag på släktkalas igen. Halva min släkt fyller år nu på våren och eftersom vi firar alla, stora som små, träffas man en hel del. Det blir nästa varje helg. Jag behöver väl egentligen inte följa med, men det kan ju vara gott med lite kalasmat...

Jag har haft det grymt stressigt den här veckan. Jag kör en snabbgenomgång:

Måndag:
Den minst stressiga dagen tror jag... Vi hade halv resursdag till förmån för Operation Dagsverke. Elevrådet hade lika god framförhållning som vanligt; klassen fick veta det på onsdagen förra veckan och därför fick jag veta det på fredagen (Luleå...). Det är inte sådär superlätt att komma på vad man ska jobba med och fixa det över en helg. Så, det blev fönsterputsning för mej. Ett fönster, men ändå! Jag har inte hört nåt om det efteråt så jag vet inte riktigt var man ska  lämna pengarna. Så vi får väl se hur det går med välgörenheten...
Efter det gjorde jag kladdkaka eftersom jag hade fikat på tisdagen. Som kvällslektyr blev det lite trevlig samhällsekonomi. Faktiskt betydligt mer intressant än vad man skulle kunna tro.

Tisdag:
Jag hade som sagt fikat på kemin, tillsammans med två andra trodde jag. Jag hade rätt men det hade tydligen inte de andra två insett... Hmm. Jag fick reda på att resultaten från kemiolympiaden hade kommit. Jag kom faktiskt med på listan! 24:e plats i Sverige! Bedriften (?) bleknar ju dock något när man får veta att Oscar "Kemiexpert" Granberg var bäst, dvs kom etta! Imponerande och grattis Oscar!
Dagen var lång; 8.00-17.00, men det är ju ganska roliga ämnen så det gör inte så mycket. Nåt som däremot var lite smått irriterande var att tåget inte alls gick 17.07 som jag trodde, utan 17.00. Hmm, det blev buss istället...

Onsdag:
Dags för samhällsprovet. Det gick nog ganska bra tror jag, men som med alla prov; det beror på hur läraren rättar. 
På fysiken kom jag på att jag och Hanna var tvungna att fixa vårt informationshäfte om abort idag, eftersom vi skulle dela ut dem i morgon. Panik! dessutom hade vi inte alla papper på datorerna i skolan, utan hemma. Ännu mer panik! Efter skolan, på väg till min sånglektion, gjorde jag några desperata försök att få min lillasyster (alias: "totalhandikappad-med-datorer") att skicka filerna från min dator till min mail. Försöket var dömt att misslyckas...
Lektionen blev en katastrof, lätt att djupandas med magen när man är jättestressad (INTE). Jag hade noll koll på rösten - värre än vanligt alltså. Stackars Ann-Sofie!

Ja, till slut kom jag tillbaka till skolan där Hanna i en timme hade försökt komma på hur man omvandlade A4 till A5 utan att lyckas. Tur att Supersara var tillbaka som en räddande ängel!
Nja, riktigt så var det kanske inte, men jag kom i alla fall på att man kunde använda sig av ett annat program: Publisher. Hanna har aldrig jobbat i det och jag har gjort det en gång i nian, så det kanske inte är så konstigt att det tog sådär två timmar innan vi kom på hur man skulle göra. Först hade häftet varannan sida vit eftersom skrivaren bara skriver på ena sidan. Vi insåg så småningom att vi måste vända på högen papper för att få utskrift på båda sidor. Hanna fick en snilleblixt och snart satte vi igång.
Klockan passerade 6 och jag började undra när larmet sattes på. Jag vet att det är rätt så brutalt dyrt att sätta igång ett larm så det kändes som en befogad fråga. Hanna visste inte inte och det stod inte någonstans. Skolan var öde så det fanns ingen att fråga... När klockan passerade halv sju kom paniken krypande. Jag kom på att Scheelegruppen hade tillbringat några sena kvällar i skolan och att de kanske visste.
- Ring Karl, sa Hanna.
Av erfarenhet vet jag att Karl sällan är dem som sitter inne med alla svaren men ringde ändå. Lagom till att Karl svarade (något berusad fick jag reda på senare.. hmm) ropade Hanna att papprena i skrivaren var slut. Extrempanik! Följaktligen fick Karl det mest logiska frågan:
- Hej! Det är Sara. Vet du var papprena finns?
- Öhhh...
Resultatet av samtalet: Han visste inte var det fanns papper men han trodde att datasalslarmen gick på kl 19.00.
För en gångs skull litade jag på honom. Det var illa nog att vi hade mindre än 30 min på oss att skriva ut ca 30 häften till - nu var vi papperslösa också!
Jag gav mig ut på pappersjakt i den öde skolan. Jag behövde inte leta länge innan jag upptäkte nåt som jag trodde kunde vara vår räddning: Det lös på toaletten på andra våningen i H-huset!
Jag väntade en stund, kände adrenalinet pumpa ut, hjärtat slå hårdare och alla sinnen var på högspänn: Vem kunde det vara!? Dörren öppnades och jag såg, från min strategiska plats i trappan, en fladdrande tröja som jag kände igen: Christina! Tror att jag aldrig har varit så glad att se henne.
Som en frälsare återvände jag till datasalen med famnen full med papper. Räddningen var nära!
Skrivaren skrev och skrev, och jag och Hanna blev allt mer nervösa. Klockan gick. Skrivaren skrev. (Borde man inte kunna trimma den?) Sekunderna tog oss allt närmare 19.00...
När sista pappret var utskrivet stängde jag av datorn och jag och Hanna slängde oss ut ur rummet. Klockan var 18.57 och Hanna kände sig som en inbrottstjuv sa hon.

Torsdag
Vi hade vår informationslektion (våra, vi hade två) om abort. Det gick ganska bra. disskussionerna blev, som väntat, ganska svala, men de allra flesta hade lärt sig något (enligt vår utvärdering). Skönt att ha det gjort! Nu är det bara mördarrapporten kvar...

På kvällen såg jag, Kim och Dagge på gamla filmer som mina föräldrar har spelat in när vi var små. Daniel var helt underbar som pepparkaksgubbe i Luciatåget -96. Såå gullig! Vi kollade på lite filmer som vi spelade in under högstadiet också. Det var också kul. Jag och Daniel spelade Romeo och Julia, balkongscenen, i en film. Jag är fortfarande imponerad av att vi lärde oss alla repliker! Det tog oss ungefär tio-femton minuter att säga alla...

Fredag
Ja, det blev en lugn fredag för mig. Städning på morgonen och lite läsning i solen på eftermiddagen. Kim och jag kom på att vi skulle ta en promenad i det fina vädret. Bra idé. Vi tog hans bil och åkte lite (jag fick köra!!! Jättekul!) och hamnade ute i bushen vid Lilla Havssjön. Väl där såg Kim att det fanns en sjö bredvid och tyckte att vi skulle gå dit. Det gjorde vi. Sen kom jag med den underbara idén (ja, det var den då) att vi skulle gå runt den.
det finns ett problem med sjöarna på Hökensås: det sitter ihop i nåt himla nätverk! Alltså, när vi hade gått en stund insåg vi att det kom en stor vik som vi var tvungna att gå runt, bara för att inse att det efter den kom en till som i sin tur var förbunden med en annan sjö genom ett kärr. Kärret var naturligtvis precis så brett att det inte gick att gå över. Det var bara att traska runt den sjön också. Suck. Vi kanske borde ha vänt när stigen tog slut...
Efter någon timme kom vi tillbaka till bilen och jag fick rallyköra tillbaka. Kul.
På kvällen var det påskmiddag hos Håkan. Hela släkten på mammas sida var där - och Philip var sötast som vanligt.

Lördag
Idag ska jag packa inför Norgeresan. Hittills har jag bara ätit godis, men packningen ska komma igång snart den med. Hela nästa vecka är jag i Hemsedal och flyger ner för backarna...



Det blev visst ingen snabb genomgång av veckan det här. Men om du läser det här har du väl antagligen tagit dej igenom det...

Äntligen, äntligen har jag fått lite tid över så att jag kan skriva lite! Här kommer fortsättningen...

Ondag
Vi masade oss upp tidigt på morgonen; bussen skulle gå klockan 7.00. Det kom en buss klockan 7. En. Vi var sådär 150 som skulle med. Inga fick stå upp i bussen. Resultat? Vi som inte fick plats fick stå och vänta i kylan. Någon sa att det va -7 den morgonen.... Det kändes!

Dagge kom på idén att det nog blev varmare om man stod i en telefonkiosk. Elin nappade på förslaget och roade sig med att lyssna på olika prisalternativ...

När vi till slut kom till universitetet och hade fått vår frukost, var det dags för den andra minikursen; Skidolycka vid riksgränsen Vi fick bland annat testa att ta blodtrycket på varandra och att köra rullstol. Det var jättekul faktiskt! Daniel och Elin tävlade mot varandra. Dagge vann...

Elin in action

Efter lunchen (jättegod) åkte vi in till centrum tillsammans med en student som vi hade pratat lite med på sittningen kvällen innan. Han visade oss lite och var allmänt trevlig. Snällt att hjälpa oss tycker jag.

Utsikt över Luleå från Kulturens Hus
Vi tog en rundtur i stan till några av de hus som pappa hade markerat på kartorna som jag hade fått med mej. Vi kollade på huset där pappa hade bott som liten och även huset där farfar hade bott. Misstänker att Elin, Daniel och Ernesto var lite trötta på min guidning efter ett tag.... Men, men.

Vid femtiden var det dags för middag i Kulturens Hus. Luleå kommun bjöd - perfekt!

Efter middagen insisterade Elin att vi skulle gå och ta en öl någonstans. Att säga att jag inte var sugen hade varit att underdriva situationen...Men eftersom alla andra ville så hade jag inte så mycket att välja på.
Alla var jätteglada... Dagge, Elin och Ernesto

Jag och Dan på andra sidan bordet. Killen från Lund fick inte plats på bilden men han var där också.

Vi blev upplockade av en buss som körde oss till campingen. Efter lite kortspel accompanjerat av Elins snarkningar och Noll tolerans gick vi och la oss och soooov! Skönt!


Torsdag
Efter att ha städat stugan och packat ihop alla grejer åkte vi in till Luleå. Vi kom in strax efter nio och väntade tills klockan tio när vi skulle få en guidad tur i Luleå trodde vi. Turen var i Kulturens hus... Men det var ganska intressant det också.

Vi gick omkring lite i staden och tog också en promenad på havet. Ja, på havet. Det var så tjock is där så att de till och med körde bilar på den. Vi gick runt en udde - från ena hamnen till den andra. Det var riktigt fint väder, strålande sol och klart.


Klockan tickade på och den blev ganska snabbt 11.50, då flygbussen gick. Vi lämnade Luleå och det bar av mot Kallax - flygplatsen.
 
Jag skulle inte vilja ta en simtur i Bottenhavet nu

Vi kom så småningom fram till Arlanda, där vi tog Arlanda Express in till Centralen. Vi låste in grejerna och Dagge och Elin gick för att äta nåt innan hemresan skulle fortsätta. Själv stannade jag kvar lite längre för att träffa Johan, en kille som jag lärde känna i somras i Österrike. Trevligt att träffa honom igen. Han hade med sig sin flickvän också, och vi åt tillsammans innan det var dags för även mig att dra mig hemåt.

Resan i bussen var inte så seg som jag hade befarat, rätt skön var den till och med. Jag hade sällskap av en äldre man till Norrköping där han gick av. Sen läste jag i boken som jag har fått låna av Eva; Män som hatar kvinnor. Riktigt spännande är den!

När jag till slut kom hem måste jag säga att det var rätt skönt att krypa ner i sin egen säng igen...