Mitt liv som Sara

Lördag
Vet inte riktigt vart jag ska börja. Det har hänt så otroligt mycket på kort tid. Men men. Jag gör ett försök i punktform:

Fredagen

• Jobb 7-16 men jag fick gå tidigare. Full rulle hela dagen - som vanligt nu förtiden.
• Hem, stress, stress och packa ihop lite grejer och sen skynda upp till stationen. Tåget gick 15.14...
• Tågresan gick bra, men jag glömde att ta med nåt att äta tyvärr. Väl framme i Göteborg (som är en stoooor stad om man bor i lilla Habo) kom nästa utmaning; att hitta till Oscars lägenhet. Det tog ett tag om man säger så... men tillslut, efter ett stopp på en pizzeria, kom vi fram.
• Förfest i lägenheten till På Spåret och sen bar det av ner mot centrum. Ingen av oss hittar i Göteborg, och vi hade ingen aning om vart vi skulle gå så, lite runda om fötterna som vi var, stod vi inför ett nästan olösligt problem. Tur att Sofie blir väldigt social när hon dricker och lyckades snacka in sig hos en tjej som följde oss.
• Stället som hon tipsade om var skittråkigt, och vi gjorde bort oss när vi skulle gå in. Så pinsamt. Det var till och med pinsamt då, usch. Mest var det jag, klöko, som klantade mej. Hatar när folk ser ned på en och pratar över huvudet, kände mej som en sån riktig fjortis. Blä... mitt partyhumör försvann.
• Efter ett tag gick vi ut därifrån, först utan jackor för att vi tänkte att vi kunde spara på garderoben så, men det var ingen bra idé. Förrutom att vi måste sett helt pucko ut, småspringandes i klänningar, så var det fruktansvärt kallt.
• Till slut hamnade vi på ett ställe som hetta Inferno. Påminde lite om hur Huset var innan det blev så folktomt. Kul var det där i alla fall, men Sofie och Hanna försvann. Jag satt och väntade på dem, när de redan hade åkt därifrån...
• Efterfest, om man nu ska kalla det det, hade vi hos en kille i samma hus, till och med samma korridor som Oscar bor i. Det var väl lite småtrevligt ett tag, men det blev för länge. Jag var så fruktansvärt trött, jag gick ju upp klockan 6 den morgonen och det kändes när klockan började närma sig fyra...

Lördagen

• Obarmhärtligt trött och seg, bakis och allmänt ofräsch vaknade jag tillsammans med Sofie i Oscars bäddsoffa. Urk... Frukost åt jag i sängen, och sen försökte jag somna om. Det var inte så lätt eftersom några andra höll låda.
• Sofie och Hanna åkte hem vid ett, själv skulle jag stanna till sex. Jag ville ju shoppa lite... Det blev inte så mycket av det. Jag snurrade runt ett bra tag, vilse, kände mej övergiven och ältade gårdagen, innan jag slutligen hittade Nordstan. Herregud - vad mycket folk!!! Och allt är ju så otroligt mycket större än Jönköping. Självklart gick jag ju vilse ett antal gånger till, och ingen karta hade jag så det var bara att leka vilsen lantis-turist (som jag ju faktiskt också var) och fråga sig fram.
• Framåt tre-fyra började jag bli riktigt trött i benen och snurrig i huvet, och kände att det räckte. Tänkte att jag skulle titta var centralstationen låg så att jag skulle veta det sen när jag skulle med tåget (var tvungen att ta mej upp till Oscar igen och hämta alla grejer). Det var lättare sagt än gjort...
• Tillslut började jag få bråttom, och jag visste inte riktigt vart jag skulle gå så det blev stressigt igen. Utmattad som jag var tänkte jag ta bussen. Jo tjena... Kommunikationssystemet i den staden är ju mer rörigt än en lektion i organisk kemi med Pelle! Efter några tårar och självömkan (inte ens göteborgarna själva visste hur man skulle åka) bestämde jag mej för att gå heeela den långa vägen tillbaka. Jag tog bussen en liten bit sen ändå, och vilade mina stackare till ben.
• Jag hann till tåget, trots att jag körde en litet race med dammsugaren i lägenheten (städa fick jag den stora äran att göra) och köpte nytt toapapper till Oscar. Jag sprang så mycket jag orkade och var helt genomsvett när jag äntligen satte mej på bussen som skulle gå nästan ända fram till Centralen.

Nu har jag duchat och ätit och ska nog snart gå och lägga mej. Såååå trött! På det hela taget, om jag ska vara ärlig, så var det inte så jättekul. Mina gigantiska klavertramp känns inte så roliga idag. Inte alls faktiskt. Önskar att jag kunde få radera ut sådär en-två timmar, men tyvärr så får jag väl försöka leva med mej själv. Det känns lite bättre nu i alla fall, i morse mådde jag riktigt dåligt över det: skjut-mej-helst- varning. Fattar inte hur jag kan vara så fruktansvärt korkad, puckad, hjärndöd, taktlös och en sån jävla idiot.... Önskar att man kunde skylla på alkoholen, men den hoppar ju inte in i munnen av sig självt.

Hade förtjänat en puckostämpel i pannan idag, men jag hade ingen så jag fick huvudvärk istället. Rätt åt mej.

• du ombeds hoppa ner i poolen så att dina vänner kan surfa på vågorna.
• du måste använda en roller för att sminka dej.
• du suddar ut allt som strå på svarta tavlan enbart genom att vända dig om i klassrummet.
• du trillar omkull och i dina försök att ta dig upp så vaggar du dig själv till sömns.
• du börjar använda dina hakor då fingrar och tår tagit slut när du räknar.

(Ja, jag har snott det. Men shit vad smal jag känner mej nu - trots att jag åt två matskedar vispgrädde (ja, enbart) på jobbet. Bra.)

Söndag

Idag har jag:

• Jobbat 7.30-17.00.
• Varit trött.
• Reflekterat över att jag inte någon koll alls på något alls. Typ.
• Varit nervös över att jag inte har någon koll alls och att jag snart ska bli student, antagligen.
• Tyckt att jag är fjantig som håller på och oroar mej så... Det löser sig nog. Kanske. Hoppas jag.

Sen har jag varit på Klingande Julkort i Pingst i Jönköping. Bra bra var det i år också, även om jag kom ihåg det som bättre förra året. Men men. Beckan var med och sjöng också, duett till och med.

Måndag
Kanske blir jag läkare i alla fall. Det verkar så. Om jag vill, hur man nu ska kunna lista ut det...

Antagningsbesked 1...


Men glad känner jag mej trots allt, ett gott tecken antar jag.

Tisdag
Vilken dag! Först jobb och jobb, inte så stressigt idag men ändå, sen promenad med Hanna i en timme, sen dansuppvisning i sporthallen och nu på kvällen så hittade jag vår sista kanin död. Japp. Det var det. En nästan 13-årig epok går ur tiden. Nu är vi inte ägare till kaniner längre.

Det värsta är att det känns rätt skönt... Inga fler matningar, inga fler burstädningar (de var väldigt sällsamma på slutet, och det skäms jag lite för...) och inget mer dåligt samvete för att vi inte tog hand om dem bättre. Jo, det klart. Samvetet är väl kanske inte det bästa precis nu. Vi brydde oss ju inte särskilt mycket.

Det näst värsta med denna kanindöden var att hon (Caspina) låg fastklämd mellan burdörren och själva golvet på övervåningen i buren. Det såg precis ut som att hon har haft huvudet emellan när någon har stängt dörren... Men, eftersom varken jag eller Becca har öppnat den där dörren på jättelänge (dvs. efter det att vi såg henne skutta omkring) så verkar det lite otroligt. Farmor trodde att hon kanske hamnade i den konstiga ställningen när hon fick dödskramper. Stackarn. Jag håller ändå på den teorin. Då är det ju inte mitt fel i alla fall.
Hemskt var det i alla fall. Tur att Carl var hemma och kunde peta ner (läs; bända loss och sen fösa ner) henne i en påse.


Om 8,5 timmar ska jag börja jobba så det är nog dags för mej att krypa ner nu...